Hjälp! Kommer jag alltid vara så här tråkig?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-07-17
Vecka 8: 1,5 cm, 15 gram
Vi åker till Tenerife för att hälsa på min familj som bor där. Olle som går läkarlinjen ska dessutom praktisera på ett sjukhus. På gynmottagningen, naturligtvis. Hans liv måste vara en enda stor värld av foster just nu. Jag vet inte om det är bra eller dåligt att han läser gynekologi nu. Visserligen börjar han bli insatt i ämnet graviditet och förlossning och det är skönt att ha en sambo som har lite koll. Men det kan inte vara roligt för honom att läsa om alla komplikationer och ta emot missfall i samma vecka som vi är i.
Jag har inte bestämt mig för om jag ska berätta för familjen eller inte än, men redan första dagen inser vi att det är ohållbart att vara på Tenerife i 2 veckor utan att någon får veta. Pappa tar emot oss med brakmiddag och massor med vin, som jag sippar lite försiktigt på, vilket är så olikt mig att vem som helst borde misstänka något.
Eftersom min far brukar motta besked om kommande barnbarn med tystnad och surmulenhet (vi tror att han hatar att bli påmind om att han åldras) är det förvånande när han säger att han tycker det ska bli roligt. Han beställer till och med in skumpa och skålar. Sedan tar det bara några timmar och så vet hela släkten det. Vi gratuleras och frågas ut om kön och namn och allt annat vi knappt börjat tänka på. Så bra gick det hemlighetsmakeriet!
Vanligtvis brukar jag ha späckat
schema när jag är hemma på Tenerife. Det är fester, släktbesök, barhäng och bilturer hit och dit. Nu inser jag till min fasa att jag beter mig som en pensionär på semester. Jag sover länge på morgonen, för att ”sova förbi” illamåendet. Sedan äter jag långsamt, långsamt frukost, för att lura kroppen att inte kräkas upp den. Jag tar en promenad, går tillbaka till hotellet för att vila, går ut på en försiktig promenad igen för att dra mig tillbaka vid 21-tiden. Dessutom rynkar jag på näsan åt vitlöksdoftande mat och vill helst bara ha salta kex eller frukt. Det är för sorgligt. Mina gamla fastrar är alertare än jag. Kommer jag att vara såhär tråkig resten av livet från och med nu? Hur ska jag stå ut med mig själv i så fall? Kommer Olle att stå ut, eller måste jag hitta en ny aptorr kille för att matcha mitt nya trista jag? Hjälp!
Terri Eriksson (lena.widman@aftonbladet.se)