Frånvarande pappa – mot sin vilja

Helena Utter

Robert kämpar för att få vara en del av sonens uppväxt

Robert blev pappa efter en tillfällig förbindelse med en kvinna han träffat via nätet.

Han var aldrig en del av graviditeten, var inte med vid förlossningen – men nu kämpar han för att få vara en del av sin sons uppväxt.

– Alla barn har rätt till sina föräldrar oavsett hur omständigheterna har varit. För mig är han en gudagåva, säger Robert.

Robert, som idag är över 40 år, var egentligen redo för att bilda familj och skaffa barn. Han längtade till och med. Men han hade inte tänkt sig att modern skulle vara en flyktig bekantskap – och att han sedan skulle behöva kämpa för rätten att träffa sitt barn.

– Det är inte ett ovälkommet barn bara för att det är ett oplanerat barn, säger Robert.

Idag är sonen snart tre år – och nästan så lång tid har det tagit att komma dit han är i dag; att få umgänge med sig son, en dag i veckan plus varannan helg.

– På ytan är vi nu som många andra, säger Robert.

Under ytan är han trött på sin egen historia. Han vill bara få vara pappa till den son som blev resultatet av ett sista möte med en kvinna han dejtat under en kort period.

Skildes i god sämja

De fick kontakt via en dejtingssajt och träffades ett antal gånger, men när den rätta glöden aldrig infann sig skildes de åt i god sämja. Fem månader senare hörde kvinnan av sig igen. Under ett telefonsamtal framkom att hon var gravid.

– Hon sa att det inte var jag som var pappan, utan en annan kille som nu lämnat henne. Jag tyckte lite synd om henne, men tänkte inte så mycket mer på det, säger Robert.

Dagen därpå gick han igenom kalenderanteckningar på jobbet och såg en notering om sitt sista möte med kvinnan. Eftersom han visste när barnet var beräknat insåg han att han kunde vara den blivande fadern.

– Man brukar säga att marken rämnar. Precis så var det. Ett stort svart hål som öppnade sig. Jag fick tunnelseende.

Bröt kontakten

När han tog upp sina misstankar med den blivande mamman reagerade hon med att vägra ha kontakt under återstoden av graviditeten. Först en tid efter det att en liten pojke kommit till världen, hörde hon av sig. Den man hon trott var fadern kunde efter DNA-test uteslutas. Nu ville hon att Robert skulle testas.

– Jag kände mest bävan. Jag var öppen för att få barn, men jag hade aldrig tänkt att jag skulle få det på det här sättet.

Genteknikens svar var att Robert var pappa till den lille pojken.

– I viss mån gick jag på autopilot då. Samhället uppmuntrar ju pappor att ta sitt ansvar, så för mig var det självklart. Det spelar ingen roll hur omständigheterna var, det är mitt barn ändå. Och alla barn har rätt till sina föräldrar.

Nu blev det inte så enkelt som att kliva in och ”ta sitt ansvar”. Väldigt snart blev förhållandet till mamman ”ganska spänt”. Robert beskriver hur det förvärrades – under en period fick han inte träffa barnet alls.

– På elva månader fick jag träffa honom i sammanlagt 14 timmar.

”Knöt an snabbt”

Samtal i familjerätten och prövningar i tingsrätten följdes av socialutredningar och flera samtal. Efter tre turer i tingsrätten beslutade domstolen det som gäller i dag: sonen bor hos Robert varannan helg och de träffas ytterligare en dag i veckan.

– Det känns så fantastiskt bra. Och jag är så glad att han är glad och lugn och trygg med mig. Det är otroligt hur snabbt han knöt an till mig och förstod att jag är hans pappa!

Även om det inte är Roberts val att vara en frånvarande pappa i de perioder han varit det, känner han att omgivningens dom ibland är hård.

– Det känns som man måste bevisa att man inte är kriminell eller en våldsman.

”Tid har stulits från oss”

Från socialtjänst och domstolar tycker han dock att han mötts av stor förståelse, de har agerat med barnets bästa som ledstjärna. Även de närmaste vännerna har stöttat honom, liksom föräldrarna som följts sin sons smärtsamma resa.

– Det har varit ett trauma för min mamma. Men för några veckor sedan sov vi över hos henne för första gången. Han lekte i sin farmors trädgård och, ja, vi grät. Det var förstås tårar av glädje, men också lite sorg. Det är ju tid som har stulits från oss.

Vill inte pendla

För att kunna vara det har Robert flyttat efter till den ort dit mamman flyttade. Att ägna dyrbar tid med sitt barn till att pendla var uteslutet. Nu bor han i närheten av förskolan dit han en dag i veckan går för att hämta sin pojke.

– Jag har lust att gå dit varje dag. Och jag får gå dit. Men jag avhåller mig. Jag tror att han skulle bli osäker på vad som gäller om jag dyker upp där på fel dag. Samt att vi har en överenskommelse som jag håller mig till.

Vad önskar du dig av livet?

– Jag vill bara träffa mitt barn så mycket som möjligt. Utöver det är mina önskemål i livet väldigt oglamorösa. Jag vill att vi föräldrar ska kunna ha en vänskaplig relation, kunna säga ”kom in på en kopp kaffe” eller ”stanna och ät med oss”. Utan att behöva tänka på en rättsligt tvist.

Har du någon gång haft lust att ge upp?

– Ibland har jag frågat mig om det vore enklare och bätte för min son om jag inte fanns. Men i det långa loppet tror jag det är bättre för honom. Som förälder har jag skyldighet att finnas där.