”Falukorv söker ketchup och makaroner”
Dejtingsajt som kombinerar miljö och kärlek – ingen dum idé
Nu kan man knappa in vad man har kvar för mat i sitt kylskåp och lägga upp på Facebook för andra att matcha sina rester mot, och har man tur leder det till en hel måltid. Har man ännu mer tur leder det till kärlek.
Idén med restdejting är inte dum. På många håll i världen finns det knappt någon mat alls, medan vi i Sverige kastar mer än en femtedel av det vi köper i soporna. Det är skamligt. Kan man reducera matslöseri och kombinera det med att människor träffas är det ju fantastiskt. Och kanske kan man redan på vilka rester personerna lägger upp dra slutsatser om vad de är för sorts personer. Det vore ett effektivt sätt att hitta rätt. Om man nu är vad man äter.
Om någon hade försökt bilda sig en uppfattning om min personlighet, för säg åtta år sedan och bakåt, genom att titta i mitt kylskåp hade jag nog känt mig reducerad som människa. Smör, batterier (som man tydligen inte ens ska ha i kylskåpet), kanske en gurksnutt och en bit falukorv. Sorgligt.
Hade restdejting varit den stora grejen då, skulle det nog inte ha blivit mycket dejtande för min del. ”Falukorv söker ketchup och makaroner”, typ. Eller ”gurksnutt söker resten av ingredienserna i en sallad”.
Men jag var listig, så om jag hade verkat på en restdejtingmarknad skulle jag naturligtvis inte ha varit dummare än att jag anpassade mina rester efter hur jag ville framstå. Jag skulle först ha kollat in vem jag ville träffa, och därefter skräddarsytt mina rester efter den personens. Det vill säga inhandlat det som fattades.
Jag menar var tid har sina egna raggningsknep, och vem outar sina fulaste sidor i en kontaktannons?
