”Man ska få bestämma över sin egen kropp”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-10-07
Daniel Pernikliski om surrogatmödraskap
Det här med surrogatmödraskap är långt ifrån enkelt.
Alla tänkbara definitioner av föräldraskap ryms i det lag av biologiska, genetiska och juridiska föräldrar som måste vara överens för att allt ska klaffa.
Jag kan inte tänka mig annat än att det skulle vara oerhört svårt att lämna ifrån sig ett barn som varit en del av ens kropp under så lång tid, vare sig det är ens genetiska barn eller inte.
Men är man beredd att bära ett barn åt någon annan så kan jag inte se varför man inte skulle få göra det? Varför man inte skulle få bestämma själv över sin egen kropp?
Så länge man inte tillåter betalning vill säga.
För börjar det blandas in pengar, annat än som kompensation för förlorad arbetstid och eventuella utgifter, blir det en helt annan problematik.
Att kunna tjäna pengar på att vara gravid och lämna bort sin avkomma bäddar för att mindre bemedlade människor blir utnyttjade.
Risken att bli utnyttjad finns ju även utan betalning, på ett emotionellt plan, att man har svårt att säga nej till exempelvis en närstående. Men hittar man ett sätt att säkra, på professionell väg, att surrogatmamman verkligen vill och har alla rättigheterna på sin sida, borde det kunna vara lagligt i Sverige.
Surrogatmamman måste kunna ångra sig och behålla barnet själv om hon vill, göra abort om hon vill och ha rätten till en kontakt med barnet om hon vill, även om det uppfostras av andra, juridiska föräldrar.
Det blir naturligtvis en nagelbitare för de juridiska föräldrarna som riskerar att bli snuvade ända fram till mållinjen, då de biologiska moderskänslorna hotar att slå till på förlossningsbritsen, om de inte har gjort det tidigare.
Men något annat sätt är inte rimligt.
Ser man från barnets perspektiv är utsikterna utmärkta hela vägen.
Bättre odds för att barnet ska hamna någonstans där det verkligen är önskat går knappt att få.
