”Det verkar dumt att spela dum”

Mats Strandberg trött på fejkade bimbos

Det är lite schizofrent hur snabbt Paris Hilton kan växla mellan sina två röster. Dels sin vanliga röst, mörk och lite hes, och dels rösten som tillhör en treåring som sniffat helium, det där hjärndöda jollrande som Paris använder när hon spelar dum blondin.

För att citera komikern Kathy Griffin: ”FINNS det något SEXIGARE än en vuxen kvinna som pratar som en baby? Mmm!” (infoga ett ironiskt höjt ögonbryn här)

De som gillar Victoria Silvstedt brukar påstå att hon är skitsmart EGENTLIGEN, att den blåsta blondinen bara är en roll. Och Paris brukar påstå detsamma om sig själv. Det här beteendet har framför allt spritt sig längst ner i kändisarnas näringskedja.

Var och varannan bloggdrottning och dokusåpatjej brukar påstå att de bara spelar korkade och ytliga, för att ”det är kul” och ”provocerar”. Jaha, säger jag. Men det verkar ju dumt att spela dum. Hur ”kul” är det att verka helt intelligensbefriad?

Den ”dumma blondinen” var en nidbild som kvinnor fick kämpa mot på allvar. Nu är bimbon en självvald mask och jag förstår inte lockelsen. Vilket behov hos andra vill man fylla och varför? Det är för sent att lämna den dumma blondinen i förra seklet, men låt oss åtminstone träda in i 10-talet med att utfärda en bannbulla mot bimboidealet.