Egolivet har sin glans - i ungefär femton minuter

Åsa Passanisi

Åsa Passanisi om att bara vilja vara mamma

helskärm

Jag känner igen mig sjukt mycket i den där identitetslösheten Helena Harrysson beskriver. Så fort mina döttrar åkt till sin pappa träder de stora frågorna in: Vem är jag nu? Vad ska jag göra? Behövs jag, överhuvudtaget?

Egolivet har verkligen ingen glans, if you ask me. Inte ens om ungarna bor kvar hemma - varannan vecka.

Tiden utan barnen består ju mest av ”jaha, och vad ska lilla JAG göra nu?”

Läsa en bok, typ?

Nu är det inte så att allt är smutt med barnen, när jag har dem. Oh no, när det är som jobbigast kan jag absolut längta efter egotiden och glorifiera hur fantastisk den är. Jag kan drömma om ­paradisöar, om att sälja ungarna på en loppis och vilja flytta in i en stor vindsvåning på Kungsholmen.

Jag kan till och med tänka att jag någon gång - på äldre dar - ska förverkliga mig själv någonstans, långt borta.

Men, det är ju sådant man tänker när köksgolvet är fullt av brödsmulor och barnen ”hatar” varandra, alldels för högt och fysiskt.

För min del går sådana tankar dessutom över på EN sekund, numer. För till skillnad från de föräldrar som har sina barn jämt vet jag ju hur egolivet ser ut i verkligheten: så fort ungarna hoppat in i exmakens bil kan jag dricka vin, äta godis och skita i middagen. Halleluja!

Men redan en kvart in i ensamparadiset börjar jag undra vad barnen gör och hur de mår. Jag går runt i lägenheten, plockar bland deras grejer och skäms över att jag inte fyller någon funktion.

Samtidigt vet jag ju att mina barn snart är tillbaka. Och att min hemska egotid är tidsbegränsad. Puh!

Men så läste jag Helena Harrysons bok ”Äntligen fri” och fick panik. Att det kommer en dag när barnen faktiskt flyttar hemifrån på riktigt är en tanke jag ­effektivt skjutit framför mig.

Skit också, för nu inser jag ju att hela mitt liv snart kommer bestå av egotid, dygnet runt, år efter år.

Oceaner av tid med mig själv. Burr …

Bara tanken gör galet ont. För vad ska jag ­göra då? Jag vill inte läsa en miljon böcker, promenera ihjäl min ensamhet med ett par tramsiga stavar, dreja eller ­fågelskåda.

Jag vill inte ens bo i en vindsvåning på Kungsholmen eller förverkliga mig själv på en paradisö.

Jag vill ju bara ­vara mamma.