”Lyckligtvis blir det folk av de flesta”

Daniel Pernikliski om själva kärnan i föräldraskapet

helskärm

Man kan bli rätt matt av alla råd och metoder för hur man ska uppfostra sina barn.

Det kan lätt ge känslan av att det finns ett rätt sätt i alla lägen, varför man bara känner sig extra misslyckad när någonting inte funkar så bra.

För då kan man ju inte ha gjort rätt.

Går det verkligen att bli en riktigt bra mamma och pappa, i den bemärkelsen att man ger sina barn ett perfekt skydd mot livets obehagligheter? 

Kanske i ett laboratorium, men inte i det verkliga livet.

Man vet aldrig varifrån smällarna kommer, och det kan inte ens vara önskvärt att i för hög grad skydda sina barn mot dem, eftersom smällarna utgör halva livet.

Man kan vara en curlingpappa och borsta banan framför sitt lilla barn, bara för att upptäcka att en liten krock trots allt blir oundviklig.

En liten krock som kommer att upplevas som en frontalkrock på autobahn, bara för att vägen fram har varit så friktionsfri.

Eller så kan man vara en tigermamma som pressar sitt barn så hårt att inga framtida motgångar kommer att kunna mäta sig med det obehag barnet kände hemma.

Eller så gör man bara så gott man kan – funderar på vad som var bra och dåligt med den egna barndomen och försöker plocka med sig det bästa.

Och så lånar man lite härifrån och lite därifrån och låter magen styra resten.

Sen är det bara att hålla tummarna.

Förhoppningsvis har man lyckats bygga upp en trygghet som kommer barnet till användning när det ska ta sig igenom motgångarna.

Och förhoppningsvis kommer motgångarna i hanterbara former.

Lyckligtvis blir det trots allt folk av de flesta.

Men man ska inte inbilla sig att det kommer att kännas bra för den sakens skull.

För det är liksom själva kärnan i föräldraskapet – en känsla av att man alltid kunde ha varit bättre.