Hjälp jag är med barn! Var det meningen?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-06-16
Vecka 5:
2 millimeter
Jag är med barn! Och i chocktillstånd. Visserligen är jag en bildad människa som vet hur barn blir till, men när pluset på gravtestet visade sig kändes det inte så.
Vi hade knappast hunnit planera barn förrän jag blev gravid. Jag har läst någonstans att om man är i 30-årsåldern så brukar det ta i snitt 7 månader innan man blir med barn. På något sätt har jag missförstått statistiken och utgått från att det skulle ta 7 månader innan något hände. Nu sitter jag här några veckor efter att ha slutat med p-piller och är förvånad.
Egentligen borde jag ha förstått tidigare. Jag har mått illa, haft spänningar i brösten och ont i magen i ett par veckor. Men jag har tolkat det som min kropps separationsångest efter p-pillren. Vissa människor förstår inte att de är fertila förrän det verkligen visar sig att de är det. Jag tillhör den gruppen.
Vilken omtumlande insikt! Jag börjar darra i hela kroppen och tårarna bara rinner. Jag går ut och berättar för Olle som blir hysteriskt glad och samtidigt försöker tona ner sin glädjeyra för att matcha min något neurotiska framtoning. En kvart senare skiljs vi åt för att gå till våra jobb. Som om inget har hänt, fast allt har förändrats.
På väg till jobbet får jag ett SMS från Olle: Jag är världens lyckligaste och jag älskar dig!!!
Jag älskar honom också. Men lycklig? Jag vet inte. Mest förvirrad.
Terri Eriksson