"Jag var så redo som jag tror att man någonsin kan bli"

Daniel Pernikliski om att inte stirra sig blind på den rätta åldern för att skaffa barn

helskärm

Nästan som om man förfogade över två liv inväntar man det rätta läget att skaffa barn. Man måste vara fullständigt redo och innan man är det måste det gamla livet med alla dess skeden vara avklarat.

Man måste ha bott i egen lägenhet, gärna flera, tillräckligt länge för att ha byggt upp en ordentlig självständighet. Sedan måste man ha haft tillräckligt många partners för att vara säker på att den senaste är den rätta.

Alla drömmar om vad man skulle bli eller vad man skulle göra, måste först vara uppfyllda – karriär och drömmar är ingenting att hålla på med när man har barn. Och man måste ha hunnit resa, festa och leka av sig ordentligt – för gud förbjude om man skulle bli sugen på öl eller att resa utomlands, när man inte längre är lika flexibel.

Det första livet måste vara helt klart och nästa liv tydligt utstakat – först då är man redo.

Jag var 33 år gammal och inte alls redo när min dotter kom – inte i den bemärkelsen att jag hade lyckats beta av särskilt många milstolpar i det förra livet.

Ändå var jag så redo som jag tror att man någonsin kan bli. Hon var ju där, det var bara att sätta igång – vad fanns det att fundera över? Drömmarna, vilka de nu var, hade inte blivit uppfyllda och sedan dess har de fortsatt att skifta precis som i det gamla livet.

Sedan slutet av 90-talet har antalet mammor över fyrtio som föder barn fördubblats. Det är också lättare nu att bli gravid när man är äldre, med hjälp av IVF-behandlingar.

Man ska inte stirra sig blind på den ”rätta” åldern att skaffa barn tror jag. Det man förlorar i fysisk ork, kanske man vinner i erfarenhet och ofta en tryggare ekonomi. Man har olika saker att erbjuda i olika åldrar.

Men att mammorna över fyrtio skulle vara mer redo, det tror jag inte. Är det det de har väntat på, har de nog väntat förgäves.