”Jag har blivit tacksam för varje dag”

Hanna Radtke Bergström

Eva Nilsson bröt nacken när hon dök – nu ger konsten henne en ny mening med livet

Natten var kall och mörk, men Eva Nilsson ville ta ett sista dopp från bryggan.

Hon dök mot det svarta vattnet. Och livet förändrades för alltid.

”Jag försöker att inte bråka om löjliga saker. Livet är för kort!”

Före olyckan jobbade Eva Nilsson som kock. Hon var 25 år, hade pojkvän, styrketränade och älskade att måla. Hon brukade ta sitt skissblock under armen och gå till parken och rita av folk som passerade.

En lördag, den 2 augusti 1998, hängde hon med kompisarna ut till ön Lillkalven i Sundsvallsfjärden. De brukade åka dit varje år, för att umgås, sola och bada. De kom fram i skymningen, och la till med båten.

– Det var jättekallt och inte direkt badväder. Men det var god stämning, vi hade mysigt. Pratade, spelade yatzy och lagade mat i stugan. Jag flamberade kött, minns Eva.

Efter middagen gick alla ner till stranden och tände en brasa. Där satt de och sjöng sånger under stjärnorna, Eva njöt. Så vid midnatt ropade någon att det var dags för ett sista dopp. Alla rusade mot bryggan, men Eva hamnade på efterkälken eftersom hon var tvungen att hämta sin bikini.

Tog rejäl sats

När hon sprang ut på bryggan var de andra redan i vattnet. Hon tog rejäl sats. Och dök. Eva visste inte att under henne hade vattnet sjunkit undan. Vattenhöjden var bara 50 centimeter.

– Jag bröt nacken i stöten. Men jag kände ingen smärta. Jag såg vattenvirvlarna och luftbubblorna omkring mig, och försökte få upp huvudet över ytan. Men kroppen rörde sig inte.

Drogs upp på bryggan

Utan att veta hur det gick till lyckades Eva få upp en hand över vattenytan. En killkompis såg den och drog upp henne på bryggan. Allt gick snabbt. Vännerna samlades omkring henne och frågade var hon hade ont. Hon visste inte. Kroppen svarade inte. Hon kunde bara röra huvudet lite grann.

– När jag rörde huvudet knastrade det i nacken. Då förstod jag att något var fruktansvärt fel. Jag blev rädd, och ropade ”lämna mig inte!”.

Det tog 45 minuter för sjöräddningen att komma på plats. Hon kördes till sjukhuset i Sundsvall, där läkarna konstaterade att läget var mycket allvarligt. femte halskotan var helt krossad och ryggmärgen var förstörd. Hon hade dessutom frakturer på fjärde, sjätte och sjunde kotan.

Eva flögs till universitetssjukhuset i Umeå med ambulanshelikopter. Först där, på intensiven, lämnades hon ensam i en rullsäng några minuter. Då kom tårarna.

– Jag storgrät. Jag var förlamad. Så tänkte jag att ”ge mig bara ett tecken, så ska jag kämpa”. Jag spände hela kroppen, och handleden rörde sig lite. Då bestämde jag mig. För att överleva.

Vilka tankar passerade genom huvudet när du insåg att du var förlamad från axlarna och nedåt?

– Det var så overkligt. Mitt i all panik, var jag överlycklig för att jag var vid liv.

Tiden efter olyckan blev en sorgeprocess. Sorg över att ha förlorat rörligheten, över att vara helt beroende av andra. Över att inte längre vara kocken Eva. Hon kämpade för att bygga upp musklerna som snabbt tappat all kraft. Hon förberedde sig för livet i rullstol. Det tog elva månader innan Eva fick flytta hem från sjukhuset. Det var sommar igen, och hon kände att hon ville tillbaka till ön Lillkalven. Med hjälp av vännerna fick hon åka ut till stugan och bryggan igen.

– Jag rös när jag såg bryggan. Det som hänt var så fruktansvärt otäckt. Samtidigt blev jag ödmjuk. När vi lämnade ön tänkte jag: vilken vinst! Här sitter jag i båten på väg hem. Jag kunde ha legat kvar där under vattnet.

”Det var supersvårt”

Tiden gick och Eva hittade tillbaka till vardagen. Hon anpassade lägenheten i Sundsvall för rullstolen, fick assistenter. Hon försökte att måla många gånger, men händerna ville inte greppa penseln. När Evas mamma kom förbi med Mun- och fotmålande konstnärers kalender, trodde hon först att det var ett skämt. ”Inte kan någon måla så bra, med munnen!” tänkte hon.

– Jag satte penseln i munnen och först gick det inte. Det var supersvårt. Men jag fick tänka om, och träna, då gick det. Jag kunde måla igen! Det var sagolikt.

Precis som hennes tavlor. Eva blev inte bara publicerad i Mun- och fotmålarnas kalender, hon

vann deras stipendium, och fick åka på kurs. Dessutom har hon skrivit ner sin historia i boken ”Änglavakt”, med hjälp av en blompinne för att trycka ner tangenterna på datorn.

Glädjs åt små saker

– I dag glädjs jag åt små saker, ögonblick, som jag tog för självklara tidigare. När det snöar utanför fönstret och jag har gjort en kopp te. Eller att planera nästa målning. Eller när min systerdotter är på besök. Mitt liv är lugnt och skönt.

– Att vara helt beroende av assistenter för min överlevnad är jobbigt. Men jag har kommit fram till att det är helt okej att ta hjälp. Och vad är egentligen ett problem? Folk är så fokuserade på det yttre. Silikonbröst, ansiktslyft eller några kilon hit och dit. Tro mig, det betyder ingenting. Det är inte kärlek.

På vilka andra sätt har du förändrat din syn på livet efter olyckan?

– Jag tillåter mig inte att påverkas negativt av andra människor. I stället har jag blivit väldig tacksam för varje dag. Och jag försöker att inte bråka med vänner om löjliga saker. Livet är för kort!

Varför skrev du boken om din historia?

– Jag har en djupare mening med min bok. Om den bara kan hjälpa en människa ur sorg eller missmod. Då är det värt det, säger Eva.