”Familjeförsörjare betalar med ensamhet på dödsbädden”
Det är ingen slump att det är så ovanligt med människor på dödsbädden som ångrar att de inte jobbade hårdare under sina liv. Helt enkelt för att det som betyder allra mest för människor inte är karriär och pengar, utan relationer. Att älska och bli älskad och att ha ett rikt socialt liv, med starka band till sina kära. Därför är det desto vanligare, bland män, att de använder sina sista andetag till att uttrycka ånger över att de inte tillbringade mer tid med familj och vänner.
Ex-diplomaten Dag Sebastian Ahlander har skrivit ”Handbok för glada gubbar – 109 goda råd för att nå livets höjdpunkt”, därför att han har träffat så många ledsna äldre män som inte har så mycket livsvilja kvar, efter att de har gått i pension. Män som varit familjeförsörjare och satsat på karriären och nu betalar med ensamhet och dåliga relationer till familj och vänner.
Det är både störande och förvånande att så lite fokus i jämställdhetsdebatten läggs på alla de fördelar som finns för män med att ta större plats i familjen. Som om det senare vore ett straff som man ska tävla om att slippa. Som om jämställdhet handlar om en kamp om karriären, och inte en strävan mot en balans som gynnar alla.
Handbok för glada gubbar riktar sig till dagens pensionärer, och många av dem hade inte kunnat ändra på familjeupplägget ens om de hade velat. Men nu finns alla möjligheter och ändå är fördelningen arbete/familj fortfarande så ojämn att det kommer att behövas handböcker för ledsna gubbar i många generationer.
Egentligen behöver man inte vara äldre än att man har utvecklat förmågan att reflektera, för att komma på att de stora ögonblicken i livet har kretsat kring andra människor. Det är synd att man ska behöva vara döende för att inse att delat ansvar för familjen är en räddning, inte ett hot.
