”Min man blev inte svartsjuk när jag blev kär i vårt spöke”

När Jennie och Peo tog över herrgården bodde redan någon där

Den stilige mannen tittade förvånat upp från sin tidning. Jennie tvärstannade och rättade till morgonrocken. Hur hade hon kunnat glömma att hon hade nattgäster på pensionatet?

Plötsligt var mannen borta.

– Jag vill inte kalla honom spöke. Han var en inneboende. Och jag tror jag blev förälskad i honom, säger hon.

Lätt bedagad vilar hon på den gröna sammetskullen av gräs. ”Primadonnan”, som Torpshammars herrgård kallas av värdfolket, är yppig till formen och har samma färg som citronfromage. I hundra år har hon sett vattnet i Ljungan flyta förbi i sin makliga takt och generationerna komma och gå.

Och kanske tycker hon att det är extra roligt när det blir en liten kollaps i tiden och herrgårdens minnen blandas ihop. Eller vad det nu är som händer när herrgårdens nutida invånare stöter ihop med människor som bott där för hundra år sedan?

Kallar dem inneboende

– Jag vill inte kalla dem spöken. Inneboende är ett bättre ord. De har ju bott här längre än vi, säger Jennie Särlefalk, 51.

I höst har hon bott på herrgården i tre år. Det var kärlek vid första ögonkastet när Jennie och hennes man Peo Jönis, 62, stod på uppfarten och kikade in genom fönstren. Inom en månad hade stockholmsparet flyttat upp till Torpshammar, strax utanför Sundsvall, och dessutom gjort herrgården till pensionat.

– Det första som mötte mig när jag kom in genom dörren var vänskap. Det här huset har en vänlig själ, säger Jennie.

Och det var därför hon inte blev rädd när hon upptäckte att hon och Peo inte bara hade nattgäster av kött och blod.

Vi sitter i den blå salongen i herrgårdens bottenvåning. Tapeten bakom Jennie har ett slingrande blåklocksblått mönster och i soffhörnet ligger midnattsblå kuddar. Solen står högt på himlen och flödar in genom de höga fönstren, reflekteras i spegeln med guldram och får rummet att bada i solljus. En vemodig jazzslinga letar sig in i salongen från den stora salen med det knarriga ekgolvet och de böljande sidengardinerna. Det förra sekelskiftet känns väldigt närvarande.

Romantiskt

När jag frågar Jennie om hon tror att spökena, förlåt – de inneboende – finns i rummet just nu, svarar hon:

– Förmodligen är de här.

Men det går inga rysningar längs ryggraden. Och när Jennie berättar om hur hon mötte den stilige mannen i hallen, känns det mer som en romantisk film än som en spökhistoria.

Det var den första vintern som Jennie och Peo bodde på herrgården. Vinden ven runt knuten och det knäppte och knakade i husets alla fogar. Jennie skulle just till att somna, det var sent på kvällen, när hon kom hon på att hon glömt att ta fram något ur frysen till middagen dagen efter.

– Så jag satte på mig lurvtofflorna, svepte morgonrocken om mig och rusade ner i källaren via tjänste­trappan. När jag sen skulle springa upp igen valde jag vägen via den stora trappan som går från hallen. Jag kom i en väldig fart från källaren. Ni vet, man vill tillbaka till den varma sängen så fort som möjligt.

Men i hallen framför den öppna spisen hejdade hon sig. Där, i soffan vid fönstret, satt en man och läste tidningen. Trots att Jennie var säker på att hon var ensam på herrgården den natten.

Mannen var borta

–?Hade jag glömt att vi hade gäster? Jag som precis stängt och släckt hela huset. Det var genant. Sen kom den andra känslan över mig – den kvinnliga fåfänga. Här stod jag i min trådslitna morgonrock och utan smink och allt. Så jag rättade till håret, vände mig mot honom och skulle precis be om ursäkt för att jag släckt hela huset … Då var mannen borta.

Jennie kan beskriva honom i detalj. Trots att han satt ner kunde hon se att han var lång och smal. Han hade mörkt hår och en vit skjorta. Tidningen låg uppslagen framför honom och han lutade sig över den med båda armbågarna mot bordet. Kavajen hade han lagt över soffans armstöd.

– Minen i hans ansikte. Den kommer jag aldrig att glömma. Han var mer förvånad än jag. För mig var det i alla fall rimligt att det satt en person i soffan. Jag var mer generad än chockad.

Månaderna gick. Mannen med tidningen höll sig undan, men andra fenomen började uppträda i herrgården. Ibland, sent om kvällarna, knäppte och smällde det något våldsamt. När Jennie till slut gick upp ur sängen för att se vad som stod på visade det sig att hon glömt att låsa en dörr eller stänga ett fönster.

– Det var praktiskt att ha någon som påminde mig när jag glömt att stänga ordentligt för natten.

Mötte honom igen

Efter några månader mötte hon honom igen. Hon var på väg nerför den stora trappan en sen kväll. Även den här gången hade hon bråttom.

– Då ser jag honom. Han har rest sig upp, placerat den hopvikta tidningen under armen och står halvt bortvänd. Men han har vänt ansiktet mot mig, och han ler. Jag ser den där glimten i ögat, det är som att han säger: ”Den här gången hörde jag dig.” Våra ögon möts. Och jag börjar fnittra. Vi ler i samförstånd. Jag känner mig förälskad. Sen försvinner han in i väggen.

Jennie är en god historieberättare. Hon pratar i ett rasande tempo och med mycket humor. Spökhistorien blir dråplig när hon gestaltar hur hon stod fnittrande i trappan och föremålet för hennes förälskelse plötsligt upplöses framför hennes ögon.

”Kanske ler i mjugg”

Men är hon inte orolig att folk ska tro att hon är galen?

– Folk kanske ler i mjugg åt mig när jag berättar det här. Men för mig är det ingenting konstigt. Jag är säker på att det finns dimensioner som vi inte vet om. För bara några hundra år sedan trodde alla att jorden var platt. Vad är det vi inte vet i dag, som är självklart i morgon? Jag kan acceptera saker utan att få en rationell förklaring på det.

Går man in i ett rum där det precis utspelats ett våldsamt gräl känner man definitivt av spänningarna, enligt Jennie. Och på samma sätt är spökena energier i rummet.

– Jag kan inte förneka det jag ser.

Jennie visar oss soffan vid fönstret i hallen där den stilige mannen satt och läste tidningen. Tyllgardinen fläktar i vinden.

Under tiden kommer Peo skyndande genom hallen med en kaffekopp i handen.

– Själv har jag inte sett eller känt någonting. Jag är inte mottaglig, säger han.

Och att hans fru är förälskad i ett spöke tar han med ro.

– Jag tror att hon ändå väljer en man av kött och blod, säger han och skrattar.

Har flyttat

Någon vidare konkurrens är det nu heller inte fråga om. Den stilige tidningsläsande mannen har nämligen flyttat. På hösten för två år sedan ringde TV 4 och frågade om man fick göra ett program om spökena på herrgården. Och Jennie tyckte det lät roligt. Vad hon inte förstått var att teamet tog med sig ett medium som skulle förmå spökena att flytta.

– Inte ville jag att mina inneboende skulle flytta. Vi höll ju precis på att lära känna varandra. Det fungerade ju så bra att de påminde mig om jag glömt något … och så min tidningsläsare som jag nästan var förälskad i ... När mediet fick kontakt med honom och sa att det var väldigt ovanligt att vi kommit varandra så nära att vi sett varandra i ögonen, ja då rodnade jag nästan, säger Jennie och skrattar.

Mediet hjälpte andarna över till andra sidan. Och den stilige mannen försvann.

Men helt tom på inneboende blev faktiskt inte herrgården. Det visade sig att en man och en kvinna i 30-årsåldern gömt sig på vinden när mediet var på besök. De ville stanna på herrgården.

– När lugnet lägrade sig över huset så saknade jag den mörkhårige tidningsläsaren, det hade varit roligt att lära känna honom. Men han har valt att åka vidare till nästa station, jag vill inte kalla på honom. Han har valt att flytta. Men vill han komma och hälsa på är han så klart välkommen.