”Små människor med skal som liknar vuxnas”

Daniel Pernikliski om ungdomarna som drabbats av en oundviklig smitta – puberteten

helskärm

Tonåringarna lurar oss.

De har byggt bo i ett skal som påminner om en vuxens och de har finslipat provokationskonsten till perfektion, men inuti bor en liten, outvecklad människa.

En människa som är arg, trött och trög.

För några år sedan vikarierade jag, under en termin, som bild- och träslöjdslärare i grundskolan.

En dag på jobbet då, med alla varierande klasser, var som en resa mellan olika planeter som befolkades av helt olika arter.

I småklasserna rörde man sig i rummet med en tio personer lång svans av entusiastiska och energiska barn som alla ropade ”hjälp mig” i kör.

Men så har det hänt någonting i sexan, sjuan.

Håglösa vålnader, utan färg på kinderna, hasar sig in genom klassrummet, som om de vore fastkedjade vid fotbojor och bar på ryggsäckar fulla med sand.

Så sjunker de ner över sina stolar som maneter, och all kraft går åt till att försöka hindra de alldeles för stora kropparna från att glida av och falla ner som trasor till golvet.

De har drabbats av en oundviklig smitta – puberteten.

Det är ganska lätt att bli irriterad på dessa ofta ganska osympatiska individer.

Lätt att tycka att de är dryga, korkade och lata, men de kämpar verkligen.

Forskningen visar att de har kemin emot sig. Hormonerna i deras kroppar gör att de har svårare att tänka logiskt, svårare att lära sig och svårare att känna empati.

Detta bör man beakta varje gång man känner sig i stånd att strypa en tonåring.

När man har försökt hamra in de mest enkla budskap och funnit att det är som att spika i sten.

Eller varje gång man översköljs av otrevliga förolämpningar, från ett rasande barn som inte får bestämma sina egna läggtider.

Då ska man komma ihåg att man står inför en liten människa, med ett skal som liknar en vuxens, men som faktiskt inte har alla hästarna i stallet.