”Alla vet att en förlossning ofta tar mer än 40 minuter”

Daniel Pernikliski hade svårt att tro att han sett samma tv-program som barnmorskan

Jag hade svårt att tro att vi hade tittat på samma tv-program, jag och barnmorskan Gun Herrman Jonasson, efter att jag sett ”En unge i minuten” på TV4 Play.

Den senare är nämligen rädd att serien, som skildrar livet på en förlossningsklinik, skapar oro hos gravida.

Bland annat därför att man ser de havande kvinnorna vara uppe och röra på sig alldeles för lite.

Och det informeras för lite om alternativ smärtlindring, och barnmorskorna visar för lite närvaro och ränner mest in och ut ur rummen, och så vidare.

Det jag såg var en liten film om två par som skulle föda barn, som innehöll flera klassiska ingredienser: Väntan, förväntan, kärlek, smärta, oro, ”åh nej nu är det riktigt illa ute”-känslor, ”åh, vad skönt att det löste sig i alla fall”-känslor.

Blandat med möten med personalen och en lagom dos av medicinska detaljer.

Allt enligt receptet för en feel-good-film i sjukhusmiljö.

Perfekt för någon som väntar barn, eller som vill nostalgisera över gamla tider.

Men mindre bra för någon som vill bli läkare, utan att behöva plugga.

Men så förstod jag att Gun Herrman Jonasson har reagerat på tv-programmet på samma sätt som en som ser en film som är baserad på sin favoritbok reagerar.

Den plågas av hur reducerad på alla detaljer älsklingsboken har blivit.

Det är ju förståeligt, men att därifrån bli offentligt bekymrad är att gravt dumförklara tittarna.

Alla vet att en förlossning, från det att man kommer in tills barnet är ute, vanligtvis tar mer än de fyrtio minuter som programmet har på sig.

Då kan man dra slutsatsen att även om man inte får se mammorna bajsa, kissa, duscha, bada, sova, diskutera trygghet och smärtlindring och gå på promenader, så betyder inte det att det inte har hänt.

Saknar man den slutledningsförmågan är man inte rustad att se på rörlig bild över huvud taget.

Knappt rustad att förstå hur man kan ha blivit så rund om magen.