”Mot svartsjuka måste man agera snabbt”

Daniel Pernikliski behärskar tekniken hyfsat och lyckas nästan alltid – men bara nästan

helskärm

Varje gång ett litet frö av svartsjuka börjar gro i kroppen på mig försöker jag agera snabbt.

Det finns ingen tid att förlora.

Jag rycker ut fröet, hoppar på det och sprayar det med DDT.

Sedan skrattar jag åt det – det ser löjligt ut när man kan studera det utanför kroppen.

Men om man inte är på sin vakt och av någon anledning dröjer med åtgärderna, fördubblas svårighetsgraden för varje sekund.

Efter någon minut kan det vara försent.

Jag behärskar tekniken hyfsat bra och lyckas därför nästan alltid – men bara nästan.

För någon vecka sedan vaknade jag, trött och lite småsjuk, av att min dotter låg och gormade ”mamma” inifrån sin kammare.

Jag bar in henne till vårt sovrum, för att förlänga morgonen med en kvart eller så, då hon började protestera vilt mot att jag var där.

Hon skrek och knuffade mig hårt i bröstet och visade tydligt att hon ville vara själv med sin mamma.

Jag blev ledsen och den tröstande varma hand som Lisa (sambo) lade mot min kind, förstärkte bara känslan av att vara värdelös.

”Skit i det då, din jävel” tänkte jag och lämnade rummet.

Som om jag blivit knuffad av en vuxen människa – av Lisa.

Efter några minuter hörde jag min dotter ropa ”pappa nere, pappa nere!”.

”Jaha, nu passar det”, tänkte jag ”glöm det”.

Att bli behandlad sådär tänkte jag fan inte acceptera – av någon.

”Vill du ge henne välling?” ropade Lisa från köket.

”Nej”, svarade jag.

”Hon kunde mata sig själv med sin egen förbannade välling” tänkte jag, trots att jag älskar att ge henne den.

Jag älskar den där stunden av stillhet – att vakna tillsammans och att sätta näsan mot hennes ångande hud, till ljudet av djupa andetag och svaga kluckanden.

Och inte förrän då slog det mig, med full kraft, vilken patetisk figur jag utgjorde.

Jag hade inte agerat i tid och låtit ett vedervärdigt litet frö få fäste och växa till en svulst.

När jag slet ut den, hoppade på den och sprayade den med DDT, förstod jag att det skulle ta lite längre tid än vanligt, innan jag kunde skratta åt dess löjlighet.

”Du, jag vill ge henne välling” ropade jag ut i köket och kände hur rösten stockade sig.