Kommer amningspolisen och tar mig i morgon?

Jag vill amma mitt barn länge. Det ger närhet, skydd mot sjukdomar och är både praktiskt och billigt.

Det har mammor i Sverige förstått och vi ligger högst i amningsstatistiken för I-länderna. När våra barn är tre månader ammar fortfarande 75 procent av mammorna i Sverige. I mitt andra hemland Spanien ammas 30 procent av barnen vid samma tid. Naturligtvis spelar det in att kvinnor i Spanien inte har mer än tre månaders föräldraledighet, men det är också en

attitydsfråga.

I Sverige är amning heligt. Här blir kvinnor som misslyckas med amningen förkrossade. De ”känner sig inte som riktiga kvinnor” (vad är de då – män?). Vad ska nu hända med Oskar/Julia? Kommer han/hon att bli otrygg för all framtid? Under min graviditet har jag flera gånger stött på uttalanden i stil med ”om du av någon anledning inte ammar ditt barn betyder det inte att du är en sämre mamma för det.”. Bara genom att skriva eller säga så signalerar man att tanken finns där. Att mammor som flaskmatar sina barn är sämre.

I Spanien ger mammorna sina barn modersmjölksersättning för att kunna behålla formen på brösten. Amning är knöligt, stressigt och opraktiskt, för vad gör man när man ska lämna bort barnet till morföräldrarna? Eller när barnet är hungrigt och man är mitt ute på stan (i Spanien visar man INTE bröstet offentligt – tack för det påven!)? Om en svenska kom och sade att hon inte kände sig som kvinna för att hon misslyckats med amningen, skulle spanjorskorna betrakta henne som överspänd.

Jag tycker att båda ländernas amningskulturer är skumma. Jag har svårt att sympatisera med den kvinna som väljer bort amning på grund av rädsla för att tappa formen på brösten (något som för övrigt är en myt, har jag hört).

Men jag känner mig också främmande inför en kultur där mammor får ta emot utskällningar på BVC för att de inte har försökt tillräckligt mycket innan de gav upp amningen på grund av stress och mjölkstockning. Ibland kan jag lite trött tänka att det kanske inte är hela världen ändå. Vi bor trots allt inte i Bangladesh och om man köper modersmjölksersättning och blandar ut med vattnet i Sverige så dör inte våra barn för att vattnet är smutsigt. Och att det kanske kan föra med sig något positivt ur jämställdhetssynpunkt, då pappan kan vara delaktig i ett tidigare skede. Får jag tänka så, eller kommer amningspolisen och tar mig imorgon? I så fall ber jag om ursäkt.

Terri Eriksson (lena.widman@aftonbladet.se)