”En folksjukdom att uppfostra barn efter stereotypa ideal”
Daniel Pernikliski om föräldrar som pimpar sina barn
Nu pimpas det barn igen. Carola förlänger håret på sin nyadopterade treåring och någon mamma i New Jersey åtalas för att ha låtit sin femåriga dotter sola solarium.
Jag är ingen expert på afrikanska hårtyper precis, men en del som påstår sig vara det hävdar att håret på ett barn blir synnerligen svårskött om man inte gör någonting åt det. Såsom att fläta eller skruva det. Huruvida det är sant låter jag vara osagt, men stämmer det skulle det onekligen finnas en poäng. Carolas eget motiv är att hon aldrig har sett några korthåriga prinsessor.
Det är naturligtvis sorgligt, men det som är mest intressant är att folk blir argast när ett barn inte har fått ”välja själv”. Som om barnets ”fria val” inte är upptränat av oss vuxna. Skillnaden är hårfin mellan att uppfostra barn efter stereotypa ideal med prinsessor med lååångt vackert hår, tills barnen ”önskar det själva”, och att gå händelserna någon månad i förväg och föreslå det direkt. Det första är närmast en folksjukdom, och det andra väcker vrede. Men skillnaden är hårfin.
Det går inte att komma ifrån att det är vuxna som bestämmer vad barn ska ha på sig för kläder, vad de ska ha för frisyrer, och så vidare. När barnen är stora nog att ha en åsikt, får man väga in den, men det är fortfarande de vuxna som bestämmer. Direkt eller indirekt.
Gränsen för vad som är okej måste dras där barnen far illa. Men var den gränsen går är både individuellt och en tolkningsfråga.
Inte alltid naturligtvis, det finns glasklara fall. Den som cancerstrålar sin unge är antingen outsägligt okunnig eller ond som djävulen själv. Om barnet vill eller inte vill sola solarium är fullkomligt irrelevant.
