Sagan om den kvinnliga professorn som ej fanns
Publicerad 2014-10-07
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Dubbelt grattis, Amanda Navas! I dag fyller du 7 år, samtidigt har din vetgirighet gjort att människor över hela Sverige har börjat engagera sig i flickor och deras drömmar. Det här är sagan om den kvinnliga professorn som (inte) fanns.
Det började med att Amandas mamma läste en bok för henne som handlade om en man som uppfann saker. Mannens jobb lät spännande men Amanda blev besviken eftersom hon trodde att bara killar kunde bli professor. Det här spred sig på Facebook och snart började Amandas brevlåda fyllas av brev och vykort från kvinnliga professorer runt om i landet. ”Vi finns! Du kan också!”
Jag får gåshud. Här har vi den akademiska eliten, kunskapsbärare inom allt från partikelfysik till idéhistoria, som lägger avhandlingar och föreläsningar åt sidan en liten stund för att skriva till en liten ettagluttare och peppa henne. Nu verkar Amanda ha bestämt sig för att bli sångerska istället, men jag tror aldrig hon kommer att glömma professorernas insats. Jag tror heller aldrig att hon kommer låta sig hindras av könsmurar igen. Och de kvinnliga professorerna, som är vana vid att stå inför stor publik, kommer nog aldrig glömma den lilla åhörare som de gjorde störst intryck på.
Alla barn borde få den här aha–upplevelsen så låt det inte stanna här. Låt oss starta en nationell kampanj i stil med den som rullade i höstas och som hette ”Jag är lärare”. På stora affischer visade rapartister, hejaklacksledare och skådespelare upp sig och förklarade varför de älskar sitt läraryrke. Nu vill jag se en motsvarande drive med killar som är barnskötare, tjejer som kör truck, gubbar i hemtjänsten och tanter i räddningstjänsten.
Varför? Därför att ingen unge ska sluta drömma. Därför att varenda flicka och pojke ska få följa sitt hjärta och inte någon annans förväntningar.