”Hoppas nästa kris medför någonting roligare”

Daniel Pernikliski om hur ålderskrisen påverkat hans kompisgäng

helskärm

Det kom från ingenstans och spred sig lika snabbt som ögoninflammation.

Under loppet av något år hade halva min bekantskapskrets börjat springa maraton.

Det började med en utmaning från en väns chef om ett halvmaraton i Göteborg.

Vännen ville ju inte vara sämre än sin betydligt äldre chef och började träna strukturerat.

Under träningens gång blev den utmanade vännen lite småhånad av andra vänner, över den plötsliga hurtigheten. ”Är det frågan om en ålderskris?” kunde man höra.

Under en kväll med många öl hade den mest kritiska vännen och den hurtiga vännen lekt med tanken om hur det skulle vara att springa ett helt maraton någon gång i livet.

En kväll som slutade med att det på småtimmarna, över internet, bokades två flygbiljetter och två anmälningar till Chicago maraton.

Och plötsligt hade den mest kritiska vännen och den hurtiga vännen blivit ett löparpar. Det diskuterades riktig kost, löparskor, pulsmätare och energidrycker – varvat med historier om folk som skitit på sig medan de sprungit maraton.

Sedan dess har skaran av löpare bara fortsatt att växa.

Det som är gemensamt för alla är att de var vältränade när de var yngre.

Men under åren som gått har vissa fördjupat sig i rocknroll och dekadens, medan andra har levt mer stillsamma liv, i sällskap av chips och gräddiga såser.

Det kan inte vara en slump att det är nu det sker och inte för tio år sedan, det måste vara en så kallad ålderskris.

Men det måste finnas värre kriser än de som leder till god kondition och rosiga kinder.

Och allt hade varit frid och fröjd om det inte vore så att man nu även på fester plötsligt hamnar mitt i vilda diskussioner om det perfekta underlaget, eller liknande.

Fortsätter det såhär ställs jag snart inför ett dilemma: att börja springa eller att byta vänner.

Alternativt att härda ut och invänta nästa kris och hoppas att den för med sig någonting roligare.