”Onödigt att aktivt inviga barn i godistraditioner”

Läs Daniel Pernikliskis krönika

helskärm

Fram till de sena tonåren hade jag nog aldrig tackat nej till en bit godis, och jag åt obscena mängder kakor när det var kalas. Vilket det var nästan jämt i min stora släkt. När jag var liten smög jag ofta ner i källaren för att smussla åt mig precis så många pantflaskor som krävdes för att jag skulle ha råd med en Bounty. Det vattnades i munnen på mig redan under promenaden hem från fritids, medan jag planerade dagens sockerkupp. Och fanns det inga flaskor kvar i källaren blev jag tvungen att ”låna” lite pengar från myntburken i köket, trots att det var förbjudet.

Men det hände något i skarven mellan barn och vuxen. Nu är jag inte särskilt förtjust i sötsaker längre, även om jag någon gång ibland kan få ett plötsligt begär att mula in hela ansiktet med någonting sött. Men då finns det nästan aldrig något hemma och infallen kommer sällan.

Det behöver inte vara så förbannat laddat med barn och godis. Man är inte per definition dömd till sockermissbruk resten av livet för att man är en sockertorsk när man är liten. Men att det inte är nyttigt är ju klart och därför fullständigt onödigt att aktivt inviga barn i godistraditioner, innan de ens har förstått vad godis är och frågat efter det själva. Inte farligt eller särskilt ohälsosamt, bara onödigt. Och så länge inte forskningen plötsligt säger att godis är nyttigt och livsavgörande finns ju ingen som helst anledning att göra sig själv den stora otjänsten att skaffa nya föremål för tjat och bråk inne i affären.

För att inte tala om att det sänker värdet på frukten. Att frukt skulle vara godis är ett idiotiskt påhitt, men att frukt är väldigt sött vet alla som inte äter mycket godis.