”Jag läste min flickväns dagbok”

Daniel Pernikliski skäms fortfarande när han tänker på det

Jag läste min flickväns dagbok en gång. Fy fan.

Jag fylls fortfarande av skamkänslor när jag tänker på det, trots att det är väldigt många år och ganska många flickvänner sedan det hände.

Boken låg där framför mig på köksbordet – så öppet. Den liksom tiggde om att bli läst.

Dessutom hade hon olovandes läst några saker som jag förvarade i en byrålåda – ett personligt anteckningsblock och brev från en tidigare flickvän. Så egentligen var jag ju i min fulla rätt att göra en liten kontroll tillbaka, resonerade jag.

Jag väckte en sovande björn när jag bestämde mig för att öppna boken.

Efter det väntade två olika sorters illamåenden.

En över fantasierna i sig och en över min egen person – den patetiska figur som diktade upp historier och som hade svikit ett förtroende.

Bråken handlade om vem som hade gjort det största övertrampet.

Hon tyckte att hennes brott var lindrigare, eftersom mina skrifter inte var lika utlämnande.

Medan jag ansåg att det var själva handlingen som var brottet, texternas skandalvärde kunde man ju inte avgöra förrän efteråt.

Snarare var mitt brott mildare, hävdade jag trots att det gick rakt emot min egen logik, därför att jag hade hittat en rad om någon kille som hon tyckte var attraktiv.

En oskyldig reflektion, men när jag fick se det på pränt räckte det för att tankarna skulle åka tvättmaskin inne i huvudet.

När man pratar om svartsjuka borde man egentligen dela in den i två kategorier.

Den ena är när man verkligen vet, baserat på fakta, att man är på väg att bli eller blir bedragen.

Det är en mindre sjuk form av svartsjuka, eftersom känslorna är knutna till någonting verkligt.

Den andra svartsjukan, den som bäst förtjänar namnet, är den som grundar sig på inbillning.

Den är en smutsig brasa som brinner på självdestruktiva fantasier.

Den måste kvävas fort, för problemet är inte att drabbas av tankarna ibland, utan att låta dem gro och agera på dem.

Utagerad svartsjuka är aldrig ett mått på kärlek, utan på osäkerhet och ängslan.

Om människor som lider av det lade ner hälften så mycket energi på att bli mer älskvärda personer, som de gör på att vara svartsjuka, så skulle de inte behöva oroa sig så mycket för att bli dumpade ­eller bedragna.

För dumpade eller bedragna blir de till slut, välförtjänt, om de dagligen förpestar tillvaron med sina misstankar.

De förverkligar själva sina värsta farhågor.

I dag finns det mobiltelefoner, twitter, facebook, mejl och så vidare, men det är precis samma problematik. Det är bara fler dagböcker som ligger framme.

Egentligen är det ganska enkelt.

Att bara ge fan i att öppna dörren när svartsjukan knackar på.