”Strunta i stålmammorna!”
Åsa Erlandson: Varför måste livet ständigt maxas?
Charlotte Perrelli står på scen 50 timmar efter att hon krystat ut en bebis. Någon annan är tillbaka på sin målvikt en vecka efter förlossningen och instagrammar bildbevis så att ingen ska missa det. En tredje sitter inte bara där och ammar utan passar samtidigt på att starta några företag och skriva en bok – om hur du kan bli lika effektiv. Mammarace:et når ständigt nya nivåer och helst skulle jag vilja hälla en hink iskallt vatten i huvudet på dem och ropa: ”Tagga ner, bekräftelsenarkomaner!”
Varför måste livet ständigt maxas? Varför kan det inte få finnas någon enda liten period då det är okej att varva ned? Charlotte Perrelli, Ebba von Sydow och andra effektiva kändismorsor säger att de får skäll för att bebisen hänger på armen när de flänger iväg på jobb men det är en liten kritikpiss i beundrarhavet – i det stora hela är de förebilder i ett samhälle som helt befriats från pauser.
De som pressar sig mest kallas stålkvinnor men jag tycker att det är tvärtom: De verkliga supermorsorna och superfarsorna är de som inte är så ängsliga (”är jag bortglömd om ett år?”) utan vågar hoppa av ekorrhjulet en stund. Sett på ett helt yrkesliv på 40 år motsvarar 9 månaders föräldraledighet en paus på 10 minuter. ”Det tar inte mer tid från karriären än att gå och skita”, som kloka journalisten och författaren Lars Berge uttryckte det.
Strunta i stålmammorna. De är inte vi. De lever inte i en normal vardag utan är omgivna av en hel stab med nannys och barnvakter ständigt beredda att rycka ut med våtservetter och barnvagnspromenader så att kändismorsorna kan jobba ifred. Bli en gås och låt alla jämförelser rinna av dig – du är inte dålig bara för att du inte kan eller orkar leva som de.
Dessutom kan du ge dig fasen på att det snart kommer en efterklok uppföljare till boken om hur man maxar karriären som nybliven mamma: En bok om hur du lär dig att tagga ned som nybliven mamma.