”Sanningen är inte alls lika intressant”
Publicerad 2011-03-21
Daniel Pernikliski tycker att det som verkligen har betydelse är effekten av minnen och upplevelser
Jag är skeptisk till nästan alla mina minnen. Alla andras också för den delen.
Eller skeptisk är inte rätt ord, men jag är väl medveten om att de mycket väl kan vara fabricerade.
Speciellt de från när man var ett litet barn. Att avgöra om man har hämtat sina minnen från berättelser, fotografier eller från någonting man verkligen upplevde när det hände och sedan minns är i det närmaste omöjligt.
Så om någon säger att den minns när den lärde sig att gå tänker jag automatiskt att personen förmodligen inte alls gör det, men att det inte har någon betydelse.
Det är ju fortfarande ett minne om att lära sig att gå, även om det är hämtat från ett lite senare tillfälle, från föräldrarnas tidiga berättelser.
Förmodligen är det ett varmt minne, speglat av de vuxnas nostalgiska återblickande.
Det finns ingen anledning att inte vårda det minnet som en skatt, oavsett varifrån det kommer.
Egentligen är det samma sak för vuxna, att det man upplever och sedan minns är högst relativt.
Jag tänker på den sensationellt roliga tv-serien Smash från 1990, om några tennisspelares liv och karriärer.
Vid ett tillfälle råkar tränaren läsa av spelarnas konditionskurvor upp och ned och meddelar dem att de är i osannolikt god form.
Ett glädjebesked som förvandlar dessa riktigt usla spelare till vinnarmaskiner, i tron om att de är oslagbara.
En svit som håller i sig ända fram tills tränaren upptäcker sitt misstag och meddelar spelarna att de i själva verket har osannolikt dålig kondition. Då rasar allt.
Det som verkligen har betydelse är effekten av minnen och upplevelser – hur den tolkning man gör påverkar en.
Ett gott självförtroende är ju gott även om det har byggts på en händelse som aldrig ägt rum, så länge man tror att den har det.
Den faktiska verkligheten, ”sanningen”, är inte tillnärmelsevis lika intressant.
