”Folk frågar om mamma är katolik”

Josefin är näst äldst
i en syskonskara på nio

Josefin Magnusson, 27, är näst äldst i en syskonskara på nio.

I tonåren brände hon sina dagböcker för att få ha dem ifred från syskonen. I dag är hon bara glad över sin stora familj.

– Mina syskon är vänner som alltid finns där när man behöver stöd, eller bara någon att ha roligt med, säger Josefin. 

”Oj, vad många ni är!” är en reaktion Josefin ofta får när hon berättar att hon har åtta syskon.

– Och en del brukar fråga om mamma är katolik.

Josefin skrattar. Vad andra tycker har hon aldrig brytt sig om. Hennes mamma, Kristina Vanvreten, 49, är gift med Michael Vanvreten, 46, sedan fyra år tillbaka. Men de har inga barn ihop. De nio barnen hade Kristina med sig från två tidigare äktenskap.

– När mamma träffade en ny man efter skilsmässan från pappa började jag tjata om småsyskon på en gång. Och jag blev så glad när de fick Kim. Men när jag blev äldre och de fortsatte få barn tyckte jag inte att det var lika kul längre.

”Jag är mammakär”

Nu bor Josefin med maken Jim Magnusson, 32, och döttrarna Molly, 2, och Charly, sex månader, i Örnsköldsvik. Tolv mil från barndomshemmet i Holmsund utanför Umeå. Men Josefin har daglig kontakt med sin mamma.

– Jag är väldigt mammakär och ringer alltid till henne om det är något jag funderar på. Det var väl därför jag försökte revoltera så mycket som tonåring. För att hon skulle se mig.

Vid köksbordet sitter en späd tjej som ger ett lågmält intryck. Så långt från vilda tonårsuppror man kan komma. Men för tio år sedan gjorde Josefin allt för att märkas därhemma.

Gjort en del dumt

– Vi var ju alla rivaler om mamma då och jag gjorde en del dumma saker. Men enda gången hon blev riktigt arg var när jag var 13 år och kom hem med en piercing i ögonbrynet. Fast?… nu har hon skaffat sig en likadan, säger Josefin och ler.

Även om hon kämpade på bäst hon kunde med sin tonårsrevolt, bland annat genom att ta ut svängarna som hårdrockare och punkare, var det inte lätt att fånga Kristinas uppmärksamhet. Små barn kräver trots allt en hel del som inte går att strunta i.

– Mamma ställde alltid upp för mig. Hon skjutsade till fotbollsträningar och när jag spelade i band kom hon på spelningarna. Men det fanns inte så mycket tid över till att bara prata, och det saknade jag.

Mammas eget val

En stor familj måste förstås tänka till lite extra för att hålla ordning hemma. Josefin tycker att ordningsregler, städ- och diskdagar och ett belöningssystem höll hushållet i schack på ett smidigt sätt. Men ibland lessnade hon på att ta hand om sina småsyskon.

– Vi som var äldre fick hjälpa till att byta blöjor och vara barnvakt. Ibland var det kul och ibland väldigt jobbigt. När jag tyckte att det blev för mycket brukade jag påpeka att det var mamma som valt att skaffa många barn – och då fick hon faktiskt ta hand om dem själv.

Lillasyster Kim, 17, är den Josefin ser minst av under besöken i Holmsund för tillfället. Hon brukar vilja komma bort från allt liv och stoj i hemmet. Josefin känner igen sig.

– I tonåren behövde jag gå undan och ha mitt eget utrymme. Då var det lite jobbigt med alla små som sprang runt överallt. Jag hade rummet intill köket också, och där var det alltid livat.

Fler kläder att välja på

Det kunde vara svårt att få ha sina saker för sig själv. Tjejerna gick och spanade i varandras garderober. Ibland hände det att kläderna Josefin ville sätta på sig var spårlöst försvunna.

– Men samtidigt var det ju kul att ha mer att välja på. Man fick gömma undan det man var extra rädd om.

Samma sak gällde dagboken. Men där gick Josefin steget längre och eldade upp dem när hon satt punkt på sista sidan.

– Jag började med det efter att mina syskon hade tjuvläst dagboken och sen retat mig för det som stod där. På det här sättet fick jag ha mina tankar för mig själv.

Josefin fick en viss träning i konfliktlösning under uppväxten och i dag är hon lite av en hobbypsykolog.

– När man är många måste man lösa de konflikter som dyker upp annars skulle det inte fungera. Jag tycker det är intressant att försöka förstå varför människor reagerar som de gör.

När Josefin var 19 år var det äntligen dags att flytta hemifrån. Hon hade längtat efter att stå på egna ben. Flyttlasset gick till Umeå och där träffade hon några år senare Jim. Efter en tid blev Josefin gravid, men barn var ingenting som var självklart för henne.

Inte irriterad längre

– När jag var yngre sa jag alltid att mamma hade uppfyllt barnkvoten i vår familj. Men Jim ville jättegärna ha barn och jag visste ju hur det funkade. Men nu är vi så nöjda, så det blir inte nio syskon här.

Sedan Josefin flyttade hemifrån tycker hon att hon får bättre och bättre kontakt med sina syskon. Irritationen hon kunde känna som tonåring har för länge sedan ebbat ut.

– När man passerade den där magiska gränsen vid 20 spelar inte åldern någon roll längre. Alla mina syskon är speciella på sitt sätt och jag får ut jättemycket av dem allihop. Men de flesta syskon är väl vänner med varandra när de blir äldre? Eller så kanske jag bara tror det för att jag och mina syskon står varandra så nära.