”Barn ska inte vara en flyktväg”
Den som tror att föräldraledigheten kommer att vara en semester blir nog rätt besviken. Jag har svårt att föreställa mig något annat jobb som är så oberäkneligt, som det att ta hand om ett litet barn.
På en arbetsplats finns oftast någon form av struktur. Fasta arbetstider, möten, lunch och raster på givna klockslag. Med en bebis är arbetsdagen tjugofyra timmar, med ett löst schema byggt på förhoppningar om när olika saker ska äga rum. Hur många timmar man ska få sova, när man kommer att kunna ta itu med disk, undanplockning och matlagning, det kan man inte planera för. Den tid man hade hoppats kunna vila eller äta på, kan mycket väl vara dagens enda glapp att betala räkningarna, och så vidare. Hela, hela tiden är man jour och måste vara på alerten.
Det är det naturligtvis värt, eftersom man får vara med sitt barn, någon man älskar, vilket är fantastiskt och ovärderligt. Man är trött och stressad av en god anledning. En anledning som stärker band.
Men det är sjukt, på så många plan, att det finns kvinnor i England som ser till att bli med barn för att slippa stressen på sina jobb. Det är sjukt för att det är allt annat än en ledighet. Det är sjukt för att barn rimligen borde vara något man vill ha av andra anledningar än att komma undan från jobbet. Det är sjukt att det finns jobb med så usla arbetsvillkor, att någon kan se barnskaffandet som en flyktväg.
Arbetsförhållandena är ett stort problem, men att se till att bli gravid kan inte vara lösningen. En desperat åtgärd för att vinna ett års ”vila”, som sorgligt nog bara gör det tryggare och tryggare för arbetsgivarna att anställa män istället.
