Dop eller personlig ceremoni?
Uppdaterad 2011-12-26 | Publicerad 2011-12-21
Forskaren: ”Att få barn är en stor grej, inte konstigt att man vill göra partaj av det”
”Härmed döper jag dig... som jag själv vill.”
Färre döper sina barn i kyrkan – och fler gör en egen namnritual.
– Namnet är viktigt. Det är det som gör dig till människa, säger etnologen Charlotte Hagström.
Barndop blir en allt ovanligare händelse i kyrkorna.
I stället gör allt fler en egen, icke-religiös ceremoni med barnets namn i fokus.
– En del tycker inte att de är tillräckligt religiösa för att ha dop. Andra har ursprung någon annanstans ifrån, eller så har föräldrarna olika ursprung. Det finns så många olika skäl till att välja namngivning, säger Charlotte Hagström, etnolog vid Lunds universitet, som forskat om ritualerna kring just dop och namngivning.
Symbolisk betydelse
Egentligen utesluter inte det ena det andra. Genom kyrkodopet tas barnet upp i den kristna gemenskapen. Namnet får barnet rent juridiskt hos Skatteverket.
En namngivningsceremoni har endast symbolisk betydelse.
– Att få barn är en stor grej, det är inte konstigt att man vill göra partaj av det. Namnet är viktigt överallt i världen, det är det som gör dig till människa. Och en blankett till Skatteverket är ju inte så festlig, säger Charlotte Hagström.
”Liknande ritual”
Trots att det inte finns några regler kring namnkalasen är ceremonierna, enligt Charlotte Hagström, ofta väldigt lika.
– Diktläsning, sång, levande ljus, blommor, någon måltid och presenter. Det liknar många andra ritualer, när någon har dött, fötts eller gift sig. Och det är det som är poängen med ritualer, att man ska känna igen sig.
Hänger det här fenomenet ihop med intresset för unika namn?
– Nej, det är inte bara spejsade namn som Månstråle man har namngivning för. Och det kan inte kopplas till klass eller ålder. Det är precis vem som helst som väljer namngivning, säger Charlotte Hagström.