”Svältidealet är dödligt – men tillgängligt för alla”

Daniel Pernikliski om hur idealen har förändrats

Det är fascinerande med trender och ideal – hur de svänger och förändras, både inifrån och utifrån.

Hur man i olika faser i livet är mottaglig för olika sorters påverkan.

Jag var som en svamp när jag var liten och såg på film.

I flera veckor efteråt levde jag kvar i filmens värld.

Mitt första minne av att ha påverkats är från dagis, efter att jag sett ”Mästerkatten i stövlar”.

Under flera dagar härjade jag omkring på lekplatsen med nedvikta kanter på gummistövlarna och en trädgren till svärd.

Jag tror aldrig att jag insåg det då, men det slår mig nu hur oändligt hopplöst det måste ha varit att ha som högsta önskan att vara en katt.

En superkatt för all del, men icke desto mindre en katt.

Många, många fler orealistiska drömmar väntade.

Det var Hulken, Stålmannen, Luke Skywalker och en rad andra Hollywoodhjältar.

Det var liksom inte spännande nog att bara vara sig själv.

Men det var inte frågan om att jag kritiserade min kropp för att jag inte var övernaturligt stark, eller kunde flyga, eller kunde flytta föremål med tankekraft.

Det handlade inte om kropp, det handlade om förmågor.

Förmågor som skulle göra mig speciell.

De värsta superhjältedrömmarna fick man lägga bakom sig, när man blev lite äldre och det viktigaste blev att inte sticka ut och vara konstig.

Alltför avvikande drömmar fick man hålla för sig själv.

Det fanns en stor trygghet i att vara som alla andra – då kunde man inte göra fel.

Det underlättade att man hade gemensamma klädkoder, även om trenderna kunde svänga snabbt och man aldrig fattade varifrån de kom.

Ett exempel var ryggsäcken Fjällräven Kånken, som tidigare närmast varit en uniform, som över en natt blev det töntigaste på jorden.

Allt annat än en Salomonryggsäck var plötsligt ett fiasko.

Men spelreglerna var i alla fall mycket enkla – humana på något sätt.

Klädde man sig bara som alla andra klarade man sig hyfsat.

Värre var det när kroppsidealen började bli gällande på allvar.

En utstickande kroppsform fanns det ingen väska i världen som kunde gömma.

Fixeringen vid kroppen vaknade senare, när man började förstå att den var ett konkurrensmedel.

Att vad den skulle användas till, rent fysiskt, var sekundärt.

Det hände i takt med att man började bli medveten om att man var, eller kanske snarare skulle bli, en sexuell varelse.

Man förstod, framförallt genom filmer, att det gick bättre för de som såg ut på ett visst sätt.

Att det fanns mer kärlek och framgång åt de vackra och perfekta.

Samtidigt började man förstå att alla inte hade samma kroppsliga förutsättningar, och då följde komplexen.

Man skulle aldrig duga som man var och aldrig skulle man kunna bli lika snygg och lyckad som sina förebilder på filmduken.

För även om idealen växlade fram och tillbaka så låg de alltid utom räckhåll för vad man själv någonsin skulle kunna uppnå.

Kanske är det därför självsvältsidealet har fått en sådan genomslagskraft – att det tidigare ouppnåeliga plötsligt framstår som uppnåeligt.

En strävan tillbaka mot de enkla spelreglerna, med en känsla av kontroll och en möjlighet till trygghet i att kunna se ut som Hollywoodstjärnorna.

Svältidealet är förvisso dödligt, men tillgängligt för alla – ett solidariskt ideal.

Ett hopp för de fula och mediokra.

För ful kan aldrig bli snygg, men ful kan alltid bli smal.