Sista utposten för 20 miljoner slavar

Agneta Elmegård

Vackra ön Gorée döljer en fasansfull historia

Under nästan 300 år var den sista utposten för slavarna som lämnade Afrika.

I dag är slavön Gorée i Senegal med på Unescos världsarvslista och konstnärer har gjort den till sin.

Ett besök här är en resa genom världshistorien.

Det är tidigt och färjan är full med folk på färjan från Dakars hamn. Resan tar bara 20 minuter och turister och senegaleser väller ut på piren.

En sak är säker. När du väl satt din fot på Goreé är du inte samma männi­ska när du lämnar ön.

De färgglada husen, de vajande träden och de mysiga gränderna med tingeltangel­affärer döljer nämligen ett stycke mycket mörk världshistoria, som är svår att vifta bort även för den mest hårdnackade.

Väderbiten guide

– Välkommen till Goreé! säger en man i 80-årsåldern och slår ut med armarna och ler med hela ansiktet.

Solen har fårat hans ansikte och han har en lätt böjd hållning. Hans gröna färgstarka kaftan fladdrar i vinden. Han är vår guide på Goreé, Max Faye.

I nära 300 år var Gorée den sista utposten för Afrikas slavhandel. Från 1500-talet till 1776 slussades 20 miljoner slavar ut i världen härifrån för att aldrig återvända. Se Gorée och sedan dö, bokstavligt talat, för många dukade under på resorna över Atlanten till plantagerna på Kuba, Costa Rica eller i blivande USA.

Välbevarade minnen

Och här står kolonialhusen kvar. Intakta, välbevarade som minne av en svunnen tid. Det är något andaktsfullt över ön.

Max Faye leder oss in i en gränd och tar oss till öns viktigaste byggnad: Slavporten. En pampig röd byggnad med en stor välvd trappa. Innergården domineras av en lång korri­dor till en öppen port mot det skvalpande havet. Sista utposten mot Amerika.

Stämningen här inne är suggestiv. Folk pratar lågmält, ett barn gråter och det är svårt att inte bli tagen när guiden berättar.

Familjer splittrades

– Här bodde kvinnorna, säger han och pekar in i ett rum med vitkalkade smutsiga väggar. Man gjorde razzia i byarna, tog hit dem, separerade familjerna och sände kvinnorna till Brasilien, barnen till Tahiti och männen till Amerika. De återsåg aldrig varandra, berättar Mister Kabo som är kurator i Slavporten.

Många stora personligheter har varit här. Påven Johannes Paulus, George Bush, Nelson Mandela, Chirac... Världens stora ledare har tittat ut över Atlanten och sett samma vy som slavarna. Deras tankar är samlade i ett rum som man gjort om till museum. Harry Belafonte, Nina Simone, Frank Sinatra och andra världsartister har lämnat små handskrivna lappar med fredsbudskap.

Mandela i tårar

– På övervåningen bodde kolonialherrarna och här har vi fångcellen, säger Mister Kabo och pekar in i en liten trång cell under den välvda trappan.

– Nelson Mandela gick in i cellen när han besökte Gorée. Och när han kom ut rann tårarna nedför hans kinder, berättar Max Faye med låg röst.

Det får avsluta vårt besök i Slavporten. Vi går ut i den vackra kullerstenbelagda gränden. Solen sticker i ögonen och värmen slår för tillfället bort de kalla kårarna besöket gett oss.

– Titta här, säger Max Faye och sträcker ut sina armar åt varsitt håll, som för att liva upp oss. Det här är enda platsen på ön där man kan se havet på båda sidorna på en och samma gång.

Ett hotell och 1200 bofasta

Vi går förbi några marknadsstånd med pärlhalsband och färggranna batiktyger. Gorée är numera ett populärt ställe för etablerade konstnärer i Senegal. Flera gallerier finns på ön. Det bor 1?200 bofasta och det finns ett fåtal restauranger och ett enklare hotell i hamnen.

Innan vi åker provar vi att äta grillade räkor på en av öns restauranger, Ile de Gorée, som huserar i den före detta amiralvillan. Några svarta katter promenerar lojt förbi och försäljarna vinkar och vill ha uppmärksamhet. Öborna har intagit administrationsbyggnader, slavbostäder och kolonisatörvillor och äntligen gjort dem till sina.

Det känns befriande.

Mer från Senegal!