Ensam med fyren, klipporna och havet

Esther Utsi på Kjølnes samlar stormar på flaska

I fyrtornet hos Esther Utsi på Kjølnes kan du utan förpliktelser ta ton in i ”De ostämdas kör”.

- Här får alla en fantastisk röst, lovar Esther.

Det blåser ute vid Kjølnes fyr. Balanserande på Norges yttersta rand och med Norra Ishavet runt sig samlar samiska Esther Utsi storm på flaska. Det gamla förrådet har tagit slut. Besökare har glatt fört med sig alla tidigare inkapslade vindar hem.

- Idén föddes ur ilska. En minister sa att vi här uppe i norr måste förstå att vi inte bara kunde leva av fisk, att vi måste starta något nytt som var miljövänligt och förnyelsebart. Då tänkte jag att jag ska banne mig ta henne på orden. Jag börjar sälja storm. Det har vi i alla fall gott om, ler Esther.

Fler renar än människor

Det är vår och ljuset är på väg tillbaka i sin vandring mellan årstiderna. Här, strax utanför lilla Berlevåg, är ryska och finska gränser nära men polcirkeln en bra bit bort. Det är gott om utrymme i ett landskap där renarna är fler än människorna.

Förr vandrade Esthers far längs det karga kustbandet med sin renhjord, på väg mot sommarbete. Själv kom hon körande förbi den avfolkade fyren för sex år sedan och fick en idé. Varför inte driva den som hotell, med plats för rymd och fria tankar?

72 trappsteg upp till rummet

Till Esthers stora glädje blev svaret från kommunen ett prompt ”det passar väldigt bra i vår strategiska näringsplan”.

– Jag tänkte, ”herregud, jag passar faktiskt in i en strategisk näringsplan”, säger Esther och låter fortfarande förvånad.

På Kjølnes residerar Esther nu tillsammans med sjöfågel och säl och ibland några späckhuggare på genomresa. Och så gästerna, förstås. I fyrvaktarens tidigare så övergivna bostad har rummen putsats upp, och sommartid öppnas även dörrarna till några småhus.

Brudpar kan dra sig tillbaka till de röda sidenlakanen i fyrtornets bröllopsrum. Fast viss träning behövs för att orka bära bruden de 72 trappstegen. Men vid behov kan starka karlar hjälpa till att langa upp henne, lovar Esther, som själv inte tvekar att ta hjälp från ovan.

Högre makter fixade stranden

– Då och då har jag ett litet samtal med Vår herre. Tidigare fanns här ingen badplats så en morgon sade jag ”kan du inte ordna en strand till mig, den behöver inte alls vara stor”. Några dagar senare hade tången blåst bort och jag såg att det skapats som en lite bassäng. Perfekt för mig som inte kan simma. Här badar jag nu, året runt.

Kjølnes fyr är det senaste tillskottet i Esthers verksamhet. Redan tidigare drev hon Polmakmoens gjestegård och konferenscenter, precis där den laxrika Tanaälven utgör gränsen mot Finland. Huset i Polmak är kulturskyddat, och där bodde en gång Esthers mormor.

– Det var en rejäl dam. Då tyskarna slog till reträtt här i norr i slutet av 2:a världskriget brände de allt i sin väg. När de kom till mormors hus satt hon på trappan. ”Inte ska ni elda upp mitt hus, jag är ju en gammal kärring. Se så, ge er av”. ”Jo men det måste ryka lite i alla fall” svarade soldaterna och nöjde sig med att tända fyr på ett uthus. Som tack hjälpte mormor dem att få tag på civila kläder.

Sa upp sig från chefsjobbet

Så från Polmak till Kjølnes, från inland till kust, följer Esther nu i spåren av sin nomadiserade familj. Där färden förr styrdes av den betande renhjorden, förs den idag framåt av turism och konferenser.

Esther använder sig nu av naturupplevelser och healing enligt samisk tradition för att få människor att finna sina inre drivkrafter. På vintern är det snöskoter, hundspann och böljande norrsken, på sommaren laxfiske och midnattssol. Och så naturligtvis den specialarrangerade brudfärden för den som drömmer om att gifta sig på dessa norra breddgrader.

En gång arbetade Esther som socialchef med lön varje månadsslut.

– Jag såg hur arbetet förändrades. Till slut var arbetsmiljölagen viktigare än människor. Jag tyckte det var oerhört svårt att säga att ”beklagar, du får bara ha problem mellan 8-16 annars finns ingen hjälp att få”. Så jag sade upp mig.

– Jag slutade ett välbetalt jobb för att driva verksamhet i en folktom trakt och folk undrade om jag inte var riktigt klok. Men det hade varit omöjligt att ta steget om jag hade lyssnat på andra. Ingen ekonom skulle någonsin ha sagt att ”Esther, det är en väldigt bra idé att du börjar med turism i Polmak”. Ska du hoppa måste du göra det ensam eller tillsammans med någon lika galen.

Hjärtat viktigare än magen

I Esthers barndom, säger hon, stod mamman för det rationella. Pappa levde i kontakt med naturen och introducerade henne och hennes nio syskon för vad som på samiska kallas devavärlden. Där finns alla naturväsen och de underjordiska.

– För mig är det inget märkligt och skrämmande utan lika verkligt som denna vår jordiska tillvaro. Jag får meddelanden i form av bilder eller ljud. När det var som mörkast hörde jag min döda mormor som sade på samiska "Ale Moras” – ha tillit. Det stärkte mig när jag tvivlade.

Och visst har det gått bra. Gästerna serveras arktiska menyer på ett sådant sätt att Esther fått andra pris i ”The best taste of Norway”. Till maten berättas historier från då och nu.

– Min vision är att skapa fyllda hjärtan, inte bara fyllda magar. Jag vill ge möjlighet att uppleva det genuina, så som det var en gång.

Marie Skoglund