”Det är så vackert. Och magiskt”
Uppdaterad 2019-07-05 | Publicerad 2010-04-19
Följ med längs Inka-leden till mytomspunna Machu Picchu
Vi går in genom Solens port. Fem dagars vandring är över och det värker i hela kroppen.
Men på andra sidan porten ligger belöningen.
Ett underverk lika perfekt i sin skönhet som dramatisk i sin historia – Inkas forna helgedom Machu Picchu.
För 500 år sedan stövlade den blodtörstige spanjoren Pizarro in i Inkarikets hjärta i södra Peru. Med sina vapen och hästar satte han skräck i ursprungsbefolkningen och sjukdomarna han och de andra européerna bar med sig knäckte motståndarnas försvar. En av deras härskare kastades i fängelse och Pizarro krävde ett rum fullt med guld för att han skulle friges.
Pizarro fick sitt guld, men härskaren dräpte han ändå. Inkariket föll och kultplatsen Machu Picchu förlorade sin glans.
Barnen får tuggummi
Staden föll i glömska och återupptäcktes inte förrän 1911 då arkeologen Hiram Bingham snubblade över några stenar högt uppe i Anderna, några mil från Cuzco. Då hade träd, buskar och andra växter i århundraden ruvat på hemligheten som i dag är hela Sydamerikas pärla.
Med historierna om Pizarro och de spanska conquistadorerna i bagaget lämnar vi Chilca och civilisationen. Den första dagen på inkaleden går genom låglandskap och vi passerar några mindre byar. Barn ber om sötsaker och tuggar girigt i sig tuggummina vi halade fram. Ryggsäckarna väger tungt av kokkärl, sovsäckar, mat och vatten.
På kvällen sätter vi upp tältet, men det är tillräckligt varmt ute så vi breder ut sovsäckarna utom-hus. Ingen av oss – tre svenskar, en australiensare och en sydafrikan – har vandrat längs inka-leden tidigare och förväntningarna är enorma.
Tunnare luft
De följande dagarna blir stigen allt brantare och landskapet allt mer dramatiskt. Träden försvinner och ersätts av låga buskar. Bergsluttningarna avlöser varandra. Utsikten är enastående. Rena, höga berg, hundratals meter djupa raviner och kall, krispig luft. Och vi är helt ensamma. Sedan den andra dagen har vi inte sett en själ. Vi har hört att man med lite tur kan få syn på kondorer, men de har tydligen annat för sig än att segla över oss.
Den tunna, syrefattiga luften gör att vi går allt saktare. Ett bergspass tvingar upp oss på strax över 4?000 meter. Efter passet bär det som tur väl är nedåt igen.
Vi segar oss närmare och närmare målet. I samma takt blir det allt tätare mellan resterna av Inkas rike. Vi ser små stenhus utan tak, sneda bänkar och låga murar.
Mot Solens port
Den fjärde eller femte dagen kommer vi fram till Winay Wayna – ”för evigt ung”. Den sedan århundraden övergivna byn ligger utspilld längs en brant bergssluttning. En meter breda terrasser, uppbyggda sten för sten, bildar en gigantisk trappa ner mot floden Urubamba. På trappstegen odlade inkaindianerna förmodligen det som behövdes för att överleva i det karga landskapet.
– Det är nästan brutalt svårt att tänka sig att någon kunde bo här, säger australiensaren Davey.
Vi konstaterar att vi inte ens kan ana allt arbete det måste ha kostat att bygga den minimala odlingsytan.
Efter några timmars paus fortsätter vi vidare.
På eftermiddagen den femte vandringsdagen kommer vi fram till Solens port som egentligen är ett valv i en stenmur. Vi vet att på andra sidan är det bara ett par hundra meter kvar tills vi kan se slutmålet. Men vi bestämmer oss för att spara godbiten till nästa morgon och slår läger.
”This is the shit”
Vi stiger upp i gryningen. Solen har precis börjat stiga över bergen. Vi river snabbt vårt sista läger och går igenom porten. Efter bara några minuter kommer vi fram till en stor klippa. Davey går först. Plötsligt stannar han och ser ut att tappa balansen. Vi andra kommer ifatt. Och där – pang – mitt i synen, ligger Machu Picchu. Det är så vackert. Magiskt och nästan andaktsfullt.
– This is it. This is the shit, klämmer Davey ur sig.
Fritt översatt betyder det att han aldrig sett något liknande.
Inte jag heller.
Det som finns kvar av staden är rader av praktfulla låga hus utan tak, dem har tiden tagit hand om. Mängder med trappor förbinder ”stadsdelarna” och likadana terassodlingar som i Winay Wayna breder ut sig ner i dalen. I bakgrunden tornar Huayna Picchu upp sig som en knivskarp siluett.
Tåget tillbaka
När vi hämtat oss från den första chocken går vi ner och runt bland ruinerna. Väggarnas stenar är putsade och anpassade så noga efter varandra att det inte går att klämma in ens ett papper emellan. Och i flera hundra år har de trotsat väder och vind på ett par tusen meters höjd.
Framåt kvällen tar längtan efter en kall öl och en skön säng överhanden. Vi går ner till närmaste by, Aguas Calientes, och njuter. Vi har tur och hinner precis svälja den sista klunken innan tågvisslan ljuder för sista turen till Cuzco.
Det som tog oss fem dagar till fots går på ett par timmar på räls. Men det är inte samma sak. Det är ju trots allt färden som är mödan värd. ?
