Störtskönt

på 68:e breddgraden

Riksgränsen ligger på gränsen.

Till Norge.

Till orörda kalfjäll.

Till offpist med nästan obegränsad lössnöåkning.

Och på gränsen till ens egen förmåga.

Et spänne ligger på marken vid hållplatsen till transferbussen på Kiruna flygplats. Jag tar upp det och ser att det är ett sådant man spänner fast bandage med.

Jag tar det som ett omen. Och förstår att jag verkligen är på väg till Riksgränsen, offpiståkningens mecka i Sverige.

På bussen sitter fjällrävarna. De erfarna. De som bara bryr sig om skidor och struntar i party, disko och mingel.

Två killar i trettioårsåldern med skidkläder och mörka glaciärglasögon tar direkt upp en bärbar dator och börjar titta på skidporrfilmer: offpiståkare som kastar sig ut för branter som inte borde vara möjliga att överleva.

Riksgränsen är ingen märkvärdig anläggning. Några få hus ligger kring järnvägsspåret nedanför Riksgränsfjället. Det är allt.

Hjärtat i anläggningen är aktivitetsbokningen. Här väljer man bland guidade offpistturer, offpistkurser, toppturer och heliski, som det heter när en helikopter släpper av en vid någon fjälltopp mitt ute i vildmarken.

Själv har jag aldrig varit utanför den trygga pisten annat än vid någon enstaka rejäl vurpa och jag frågar Erik i receptionen om jag skulle klara av att åka offpist med en guide.

– Åker du svarta backar? frågar han tillbaka.

Jag uppfattar det som en varning men nickar tveksamt.

– Då är det okej.

Jag tror inte på honom och bokar in en offpistskola före den guidade offpistturen. Ändå känner jag en knut i magen: vad i helvete har jag gett mig in på?

Nästa dag, när jag står 909 meter över havet och ser ut över vidderna på 68:e breddgraden – 30 mil norr om Polcirkeln – undrar jag samma sak. Men då har jag ett svar.

Fjällvärlden.

Österut reser sig fjällen Vassitjåkka och Låktatjåkka. I dalen ligger sjön Vássijárvi, fortfarande frusen och snötäckt. Väg E10 slingrar sig som en svart orm genom vinterlandskapet på väg västerut, mot Norge och havet.

Bortsett från kutryggiga fjällbjörkar som hukar i bergsskrevorna, ser man bara mil efter mil av ödslig, vit fjällvärld. Det går inte att stå emot: det är hänförande.

– Det är unikt i Sverige att man åker skidor i en sådan här högzon i april–maj. Det finns ingen annanstans, säger Göran Heintz, som rest hit med sin fru Yvonne Claesson-Werner.

Det är runt åtta plusgrader, nästan vindstilla. Snön är fortfarande hård efter nattens frost och frasar under skidkanterna på den manchesterrandiga inbjudande pisten.

Men pisten kan jag glömma. För nu ska jag åka offpist. Lössnöåkning finns överallt, i alla nivåer. Det är i princip bara att svänga av från pisten till någon av alla de markerade offpistbackarna och piska puder.

– Det är samma teknik som vanligt, det gäller bara att använda utjämning mer, som i en puckelpist, säger min skidlärare Karin LissOla.

Hur enkelt som helst. I teorin.

I praktiken åker vi i lössnön som inte alls är särskilt lös och jag faller. Upp igen. Vi övar tyngdpunkter, metkrokar, åker pist, offpist – och jag faller. Och faller igen.

Efter en dryg timma är jag långt ifrån något offpistproffs men jag lyckas i alla fall ta mig ned för backarna. Och när jag ser upp för branten känns bara att ha lyckats som en triumf.

Lunchen är välkommen, benen värker redan. Vi sitter på Café Lappis uteservering i strålande solsken och med ljudet av droppande snö i öronen. Vi knäpper upp jackor och pjäxor och sträcker ut oss. Det är skamlöst skönt.

Skamlösa är också priserna: 95 kronor för en lunch som definitivt smakar mindre än den kostar och serveras med plastbestick och plastmuggar.

Men konkurrensen är inte heller svidande. Enda alternativet är medhavd matsäck.

Men det är så det är här: enkelt, rustikt.

– Det är charmen, säger Göran Heintz. Systemet har väl mer eller mindre sett ut så här i 30 år.

Även om en del har byggts till och om är Riksgränsen klassisk. Här arrangerades den första skidskolan i Sverige 1934, här har generationer av svenskar åkt utför fjällen.

– Hit kommer en viss typ av människor, som vill uppleva den här storslagna naturen. Det är speciellt här, inte som i Åre eller Sälen, säger Göran Heintz.

Yvonne Claesson-Werner håller med.

– Åre är så exploaterat. Det här är mysigare. Och nu kan jag säga att jag har varit i Riksgränsen. Då är man något. Så är det inte med Sälen eller Åre, säger hon med ett skratt.

För att förstärka stämningen av vildmark går en siberian husky-hund runt bland borden.

Och vildmark är det som gäller efter lunchen: nu ska vi åka med en guidad offpistgrupp.

Efter en grundlig genomgång av säkerhetsutrustningen ger vi oss iväg, ett gäng nybörjare. Min skidlärare Karin LissOla är guide.

– Vi börjar lätt med farfarsslingan, säger hon och visar en enklare brant.

Men snart väljer hon allt svårare nedfarter. Vi skråar över fjällsluttningen, åker ned för en brant, följer Karins spår.

Liftarna och pisterna är långt bakom oss. Det är tyst, bara vinden hörs dämpat, det är bara vi där ute i vildmarken.

– Nu är vi i Norge, säger Karin glatt och pekar på gränsen.

Hon visar hur vi ska åka.

– Håll till vänster om mitt spår. Till höger är en stor driva.

Och så är hon borta. Vi följer efter så gott det går. Någon driva går absolut inte att upptäcka men alla håller snällt till vänster. Någon faller, och när det blir min tur faller också jag. Snön gräver sig in mellan handskar och jacka och jag får snö i ögonen.

Men det gör inget. Att inte vara expert är helt okej. Det är ingen som kommer med syrliga kommentarer.

För Alexis Kahlmann, också från Stockholm, går det bättre, fast det är första gången han åker offpist.

– Nu börjar jag få kläm på det, men det är lätt att bli lite rädd.

När vi tittar upp mot branten vi just kommit ned för ser vi drivan – ett stort överhäng som hade varit allt annat än roligt att åka över.

– Man förstår hur viktigt det är att ha med sig en guide, säger Alexis.

Så stakar vi oss tillbaka in i Sverige och tar liften upp på berget igen. Nästa brant, upp igen, och så en ny brant.

– Pudersnö är lätt att åka i. Det är därför alla tycker att det är roligt. Men den här snön är mycket tyngre och svårare, säger Karin tröstande.

Tungt var ordet. Benen värker och har för länge sedan slutat upp att följa hjärnans order.

Efter tre timmars offpiståkning får vi äntligen ta av oss transievers och skidor.

– Den stora behållningen var att få se mer av naturen, inte bara liftar och pister, säger Alexis.

AnnaCarin Grandin från Stockholm tycker att det var för brant åkning.

– Det blev mer att bara ta sig ned, inte att åka och ha roligt, säger hon och skyndar iväg till den vanliga pisten.

– För att få tillbaka självförtroendet igen, skrattar hon.

Hade jag orkat skulle jag också åka pist ett slag för självförtroendets skull.

Men vi satsar på afterskin på Pelikanhyllan i stället. Vi sitter med en öl framför oss. Det är 15–20 grader varmt. Solen steker nästan och det känns att det är april och vår. Smältvattnet porlar i gruset nedanför den lilla balkongen. En efter en dyker alla vi pratat med upp med en öl och ett leende.

Vid middagen träffar vi samma människor en gång till. Större är det inte här. På kvällen finns det bara ett ställe att välja på: Bar Grönan.

Baren är en jättelokal men påminner mest om ödsligheten i fjällvärlden.

– I fredags var det full fart. Skidor, pilsner och rock’n’roll, säger Willy Lundkvist som är här för att fira sin 60-årsdag.

Det är det inte nu. Vi försöker gå vidare i nattlivet. Men det går inte. Natt- och nöjeslivet tar slut utanför Bar Grönan. Definitivt slut. Närmsta partyställe ligger i Narvik ungefär fem mil bort.

Men det är fem fantastiska mil.

Nästa morgon hyr vi en bil och ger oss av. Vägen ringlar sig i långsamma serpentiner ned för fjällsluttningarna mot havet och Ofotsfjorden utanför Narvik. På några få svindlande mil går man från snötäckta kalfjäll till öppet hav. Det är hissnande.

Och tågresan är inte sämre.

– Den var ensam värd den här utflykten, säger Yvonne Claesson-Werner.

Det är inte mycket snö här nere vid havet. Vid liftarna rinner smältvattnet i små bäckar och de två pistvakterna sitter och solar.

– Det är öppet ett par veckor till, men det är inga norrmän som åker så här års, säger Lena Jönsson och Marcus Sandberg.

Det som är speciellt med Narvik är offpisten alldeles intill backarna och fallhöjden på 900 meter.

Och utsikten, skulle vi kunna lägga till efter att vi tagit oss halvvägs upp till toppen, för den är svindlande.

Vi står vid pisten och ser backen försvinna över branten. Sedan finns bara fjorden och havet och bortom dem snövita bergsmassiv som reser sig i fjärran.

Det känns som att stå vid ett stup. Och då är ändå den översta liften stängd på grund av vinden.

– Det är den nästan jämt, säger Andreas Ringeby från Göteborg.

Men han är nöjd ändå.

– Lössnöåkningen här är bäst i Norden, säger han.

Hans kompis Daniel Gabrielsson från Strömstad håller med.

– Brantheten gör att det blir en utmaning. Och så är det en fantastisk känsla av att vara själva här i backen. I Chamonix är snön uppåkt direkt, men här finns den kvar i veckor.

Båda håller med om att det inte är något för nybörjare.

– Man åker inte hit för pisterna utan för offpisten.

Själv känner jag att det räcker med offpist för ett tag. När vi sitter på bussen tillbaka till Kiruna och flyget hem nästa dag, ser vi samma offpistkillar som vi åkte upp med.

Datorn med skidporrfilmer är på. Fast nu har en av killarna ett prydligt bandage runt foten och kan bara hoppa på ett ben.

Ännu ett litet spänne på busshållplatsen vid Kiruna flygplats.

GUIDE/RIKSGRÄNSEN

Flyg helikopter till topparna.

Antal pister: 16 (svarta: 1, röda: 7, blå: 4, gröna: 4).

Liftar: 6.

Offpist: Snudd på obegränsat.

Läge: 30 mil norr om polcirkeln på gränsen till Norge.

Säsong: 9 februari–midsommar. Från mitten av maj stängs baksidan av berget.

Midnattssol: 26 maj–18 juli.

Midnattsolsåkning: Slutet av maj till midsommar.

Liftkort: Vuxen 6 dagar 1?455 kronor.

www.riksgransen.se

Bo

Självhushåll, skidåkarrum eller hotellrum. Här finns inte mycket att välja på. Ett enkelt skidåkarrum en vecka kostar för två 3 980 kr till 8 380 kronor beroende på säsong. Hotellrum i Metereologen samma tid 8?780 till 12?380 kronor.

Åka hit

Tåg från Stockholm med Connex kostar 1 598 kronor t/r och tar 19,5 timmar. Flyg från Stockholm till Kiruna kostar 1 180 kronor t/r med SAS. Riksgränsen har flera olika paket med tåg eller flyg och boende. Då ingår även transfer från Kiruna till Riks-gränsen.

Äta & dricka

Enkelt val. Antingen finrestaurangen Lapplandia, buffé 235 kronor, eller bakfickan, Bar Grönan med barmeny för knappa hundringen. 40 cl öl 56 kronor.

Göra & uppleva

Hundspann, snöskor och snöskoter finns om man tröttnar på skidorna. Även ett spa för trötta kroppar. Tågturen till Narvik är en av de vackraste tågresorna i Norden. 240 kr t/r.

Skidor

Heliski – du flyger helikopter till närliggande fjälltoppar och åker skidor i orörd lössnö. Ett entoppslyft kostar 1?350 kronor. Offpistguidning i tre timmar, 525 kronor/person. Topptur till Nordalsfjäll 425 kr. Övriga toppturer 875 kr.

Afterski

På helgerna finns det i alla fall lokal för rejält drag. Men på veckorna är baren Grönan mest ödslig, även när coverbandet Desotos spelar på afterskin.