All inclusive – en frivillig fotboja
Åsa Erlandsson om slappar-semestern
Intresset för All Inclusive sjunker. Äntligen börjar världen bli lite begriplig.
För hur kunde resandets Gossen Ruda bli jättehet? Det måste vara det senaste decenniets mest bisarra trend: Betala massor med pengar för att äta samma mat varenda dag, möta samma människor och knappt gå utanför dörren.
Fängelsekunder gör det åtminstone gratis.
Även om man inte skulle orka ta ansvar för fattiga länder som exploateras när jätteanläggningarna breder ut sig, kan man åtminstone ta ansvar för sig själv. Plastbandsturismen är inte avkoppling utan apati.
Allt ingår: Du blir bukfet, bakfull och blasé.
För bara tio år sedan såg det annorlunda ut. Då fick den som spenderat en hel vecka halvlullig vid poolen medan någon Bamsefigur tog hand om barnen antingen försöka fantisera ihop hur vackert Cypern var, eller skämmas när man kom hem.
Och reseredaktörerna bara skrattade åt mina frilanskompisar när de ville göra reportage om denna amerikanska perversitet.
Så i början av 00–talet vände det. Plötsligt började alla från småbarnsmammor till modebloggare facebooka om hur härligt det skulle bli att släppa alla måsten på Sunny Svennebanan och dränktes genast i ”gilla”–klick.
Men hur kul kan det vara att checka in på ett ghetto utkastat i öknen och möta samma skrik-familj från Kalmar vid frukosten varje morgon?
Sätta väckarklockan i ottan för att paxa platser vid poolen och svära över att den där tyska naken pappan som skimrar i rosa hann före. Tränga ihop sig med klonade familjer i ett gigantiskt solarium där veckan går ut på att äta.
Uppenbarligen jättekul, alla gör det.
Och det är väl det som är svaret. Efter 24 timmars storögd betraktelse av svenskens beteende vid buffébordet acklimatiserar man sig och blir som alla andra. Slutar kämpa emot den sista viljan till civilisation och omfamnar baklavabergen tills frityren ligger som en hinna över hela kroppen.
När man väl når det sista stadiet och kapitulerar på en solstol är det bara befriande att sitta där med sin frivilliga, elektroniska fotboja.
Du vet knappt vilket land du är i (enda utflykten är bussresan till och från flygplatsen), gör ingenting (dagarna utspelas mellan baren och poolen) och umgås inte med någon (alla är där för att slippa krav – och sina ungar).
Hela begreppet resa har vänts upp och ned, från att upptäcka ett nytt land, äta exotisk mat och möta nya människor till ett enda vaccum.
Det som kallas att resa är i själva verket en slags förvaring, ett vuxendagis för utschasade vuxna.
Framför allt är all inclusive en berättelse om samtiden. Efter RUT och ROT som skulle förenkla våra liv fick vi RES så att vi inte ens behöver semestra själva, det sköter anläggningen åt oss.
Själv vågar jag inte prova. Tänk om jag blir positivt inställd?
Ladda ner resguider till över 200 resmål
Ladda ner guider, skriv ut & ta med på resan Massor med bra tips!
Åsa Erlandson är journalist, blandmissbrukare när det gäller resor och göteborgare i exil som egentligen tycker att hemstaden är drömresmålet alla kategorier. Hon skriver krönikor i varje nummer av tidningen RESA.