Karibien i ett nötskal

Aruba lockar med turkost vatten och bra väder året runt

Med sitt varmt turkosa hav, korallrev, palmkantade sandstränder och bra väder året runt lever Aruba verkligen upp till drömmen om Karibien.

Men trots att ön bara är en gånger tre mil så ryms här mycket mer än bara sol och bad.

Det känns lite konstigt att sakta rulla fram på en usel, dammig liten väg mellan kaktusar höga som hus när man vet att bara tre-fyra kilometer västerut så vajar palmerna i brisen, och soldyrkarna ligger i sina solstolar eller glider runt på uppblåsbara badmadrasser i det ljumma vattnet.

Men på Aruba – den självstyrande lilla holländska ön i Karibiska havet – är det nära mellan ytterligheterna. På västkusten skvalpar badvattnet behagligt stilla, det är långgrunt och varmt, cirka 26–28 grader året om.

På östkusten, mindre än en mil bort, dånar havet och den som vågar sig i vattnet från någon av de få små stränder som finns mellan höga klippor gör det med risk för sitt eget liv. Luften är fylld av saltmättad fukt.

Jag och min guide

Ricardo Croes är på väg till illegal tuppfäktning på en liten arena, undangömd i bushen.

Aruba är tryggt, brottsligheten är minimal. Inte ens de stenrika omger sina hus med höga murar, till skillnad från resten av Latinamerika, och de flesta arubier bryr sig inte om att låsa bilen när de parkerar.

Men när det gäller tuppfäktning är laglydigheten minimal och även om polisen ofta dyker upp så är det inte för att upprätthålla lagen utan för att satsa pengar på matcherna. Dessa inleds med att alla reser sig och sjunger med i Arubas hurtiga nationalsång – en vals.

– Har man 500 tuppar i sitt stall är man liten i den här branschen, säger Ricardo innan dagens första kamp startar.

Den föregås av livlig budgivning och när den korta kampen efter ett par minuter slutar med den ena tuppens död, byter stora pengar snabbt hand.

Hit hittar få turister, men tuppfäktningarna utgör en fascinerande och grym verklighet på denna annars så fridfulla ö.

På de vackra Eagle

och Palm Beach kan man tro att man är i Florida, då hotellen här helt domineras av amerikanska turister och allt anpassats efter dem.

Någon kilometer bort lever arubier i sina små pastellfärgade hus som på grund av den saltmättade luften måste målas om vart och vartannat år för att inte förfalla. Alla talar papiamento, det märkliga inhemska blandspråket som låter som en korsning av engelska, portugisiska, spanska och holländska. Livet har sin gilla, lite sömniga gång när middagssolen pressar upp kvicksilvret över 30-gradersstrecket.

Men trots att solen steker på den här regnfattiga ön så känner man nästan aldrig av hettan. Det beror på de nordostliga vindarna som ligger på i stort sett jämt. Brisen gör temperaturen perfekt både under dagtid och efter solnedgången, då det ju annars kan bli väldigt klibbigt i tropikerna, när vinden lagt sig. Här behöver man aldrig riskera att se svettig ut i finskjortan eller aftonklänningen.

Å andra sidan

gör sig den som gillar semestrar med uppklädda finmiddagar eller glamorösa nattklubbsbesök inte besvär här. Amerikanerna sätter tonen och den stavas semesterslapp.

Shortsen, t-shirten och badtofflorna går precis lika bra i frukostmatsalen, på stranden och under shoppingturen som till middagen eller kasinobesöket. Och inte sticker man ut om man skulle känna sig extra blekfet – man har gott om fränder bland de rundmagade amerikanerna.

Så när nattlivet lockar – efter ännu en grann orangeröd solnedgång i havet där de jättelika kryssningsfartygen som lägger till här varje dag stävar ut mot nya hamnar – är det bäst att inte klä upp sig. Inte för att man blir ett uppenbart rånoffer när guldsmyckena glimmar, utan för att här är det folklig fest som gäller.

Och i morgon ses vi på stranden igen.

Snabbfakta

Johan Öberg (resa@aftonbladet.se)