Alla passar in vid Balatons strand

Gammalt och nytt möts vid ungrarnas eget "Medelhav"

Bland svällande muskelmonster och trådsmala bikinibrudar kan nästan vem som helst känna sig bortkommen.

När modet i nästa andetag påbjuder uttrampade badtofflor och nötta frottémorgonrockar är det nära att man ger upp.

Men, vips – plötsligt begriper jag tumregeln som gäller vid Balatonsjön:

Kom som du är, välkommen!

Ungerns stolthet är det ”innanhav” som heter Balaton. Sjön är 87 kilometer lång, 13 kilometer på sitt bredaste ställe och den djupaste punkten mäter knappt 12 meter.

Ni förstår att vi talar om en badbalja. Men ungrarna vill gärna tycka att de har sitt eget Medelhav dit ett veritabelt semesterrally går varje sommar. Tyskar, österrikare och schweizare är av historisk och kulturell tradition stamgäster på kurortshotell, pensionat, campingplatser och i alla privatrum som finns att hyra.

Nu stormar engelsmän och holländare också in tack vare Balatonflygplatsen, en gammal militärbas, som har öppnat för lågprisflyget.

Den brutala krocken mellan nya och svunna tider skapar också nya ideal som möts här vid strandkanten. Och det funkar. Alla passar in i en solstol vid Balatons strand. Gammal som ung. Utlänning som ungrare.

Stora glasögon

Jag kan inte släppa tanken på Ungerns förflutna under kommunistförtrycket – och epitetet som landet då levde med: ”den gladaste baracken i det sovjetiska fånglägret”. Det är fortfarande glatt, även om det inte är det allra lättaste att komma i konversationskontakt med ungrarna.

Vårt tåg knycker igång från Déli-stationen i Budapest. Efter knappt två timmar ska jag vara framme i Siófok. Dit kör de flesta Budapestborna i bil på en dryg timme längs motorvägen M7.

– Varifrån i Tyskland kommer ni? frågar en herre när jag sätter mig i en unken kupé. Mannen frågar på tyska. Han är är iförd stora glasögon och tittar upp bakom en tjock och stor bok där han sitter på fönsterplats.

Jag slinker ur det tyska greppet genom att svara på engelska.

– Åh, Sverige som land har jag alltid beundrat, säger då en annan herre. På engelska.

Denne herre är iförd, om möjligt, ännu större glasögon och bläddrar intensivt i en tidning som handlar om schack. Mitt emot mig i kupén sitter Elvira. Hon är 19 år och ska träffa sina kompisar över veckoslutet i Siófok.

– Har du varit där? frågar hon.

– Nej.

– Då måste du gå till Coca-Cola Beach. Där händer allt. Det är Europas bästa strand! hävdar hon.

Vem är jag att argumentera mot denna expertis – i synnerhet som jag aldrig varit ens vid Balatonsjön.

Strålande utsikt

En timme och 48 minuter senare, efter en resa i sammetsröd och dammig tågdekadens, stannar tåget i Siófok.

Vad göra nu, utan rumsbokning?

– Gå dit, dom hjälper dig, säger Elvira och pekar på det ståtliga vattentornet, 45 meter högt, som reser sig vid Szabadság-torget (Frihetstorget).

I tornet ligger turistkontoret som genast kopplar in sina resurser. Med ens har jag bara att välja och vraka bland inackorderingar. Det blir hotell Europa på gatan Petöfi Sétány. För 58 euro (cirka 540 kronor) per natt får jag bo på sjunde våningen med strålande sjöutsikt från balkongen. Från lobbyn är det bara att snubbla ut på hotellets egen strandkant via cocktailbaren och förbi solstolar på rad.

När solen försvinner som ett eldklot i ett rosa skimmer över vattnet styr jag stegen längs strandgatan Petöfi. Barer, serveringar, souvenirer, flanörer – här smälter allt samman till en slags öst-statshipp nöjesmetropol med inslag av tyroler-bompa-bompa, salami, paprika, öl och vin.

Motorer är bannlysta

Trots stoj och stim, en kakafoni av diskolåtar och blinkande neon, vilar det ett sällsamt lugn över hela nejden så fort man kommer riktigt nära strandkanten.

Tro mig, här kan man höra tystnaden. Sjön ligger nämligen spegelblank. Privata motorbåtar är förbjudna och bara det uteblivna motorljudet, inga jetskis eller vattenskidåkare, gör tillvaron behagligt rofylld.

Här är det inte ens tillåtet att lägga nät för att fånga fisk. Från den långa hamnpiren försöker i stället massor av människor att dra upp en fångst via sina långa spön medan ett och annat utflyktsfartyg glider förbi. Jag flanerar planlöst bort mot stadens lummiga park, förbi ett litet museum där Imre Kálmáns piano och andra tillhörigheter visas. Imre Kálmán? Ja, han var kompositören som skapade operetten Csárdásfurstinnan och han gick ur tiden 1953.

Pratglad matros

Dagen därpå är som gjord för en utflykt. I hamnen löser jag biljett med fartyget som ska ta oss rakt över sjön till staden Balatonfüred.

– Det vackraste med den här södra sidan av sjön är att man kan se den norra strandlinjen och de böljande bergen, säger matrosen som välkomnar mig på landgången.

Han är ivrig att visa mig runt på båten. Han pratar och pekar entusiastiskt.

– Ursäkta, men jag tar varje chans att få praktisera min engelska. Jag studerar i Budapest. Det här är mitt sommarjobb, förklarar han.

Berömd kyrka

Vattenytan är verkligen spegelblank. Vi glider fram lika ljudlöst som svanfamiljerna på väg mot halvön Tihany. Jag kisar och kan urskilja den berömda kyrkan med sina dubbeltorn och små hus i palettens alla pastellfärger som skymmer Benedectinmunkarnas kloster som de grundade här 1754.

Alla passagerare på vår båt fotograferar synen föröver – och oförmärkt har vi glidit in till kaj i Balatonfüred. Ännu en kurort vid strandkanten. Staden har förfulats av flera kvarter höghusbetongklumpar som kom till under 1960-talet.

Hotell Marina står som ett grått monster när jag passerar i ett litet minitåg som tar oss turister på en halvtimmes rundresa. Nyinvigda vattenparken Annagora har också ritats och konstruerats av investerare utan stil och smak – hela jippoanläggningen ska se ut som en by någonstans i den grekiska övärlden.

Men allt blir bara konstigt på ett område där 15 vattenrutschbanor trängs bland shoppingcenter och en spaanläggning med hotellverksamhet. Füred camping ligger strax intill vattenparken och där trängs tält med husvagnar och enkla baracker för självhushåll.

Krånglig skål

Begreppet industrisemester får ett ansikte – men det spricker trots allt upp i en vänlig min igen när Balatonfüred lockar med pubar, vinstugor, värdshus, den lummiga strandpromenaden och musikutbudet som har allt från jazz till operaföreställningar hela sommaren.

Det är tidig kväll när båten går tillbaka till Siófok. En grånad man har presenterat sig som Imre. Nu räcker han mig ett glas med vitt vin och utbrister:

– Egészégedre!

Så svårt kan det vara att säga ”skål!”. Men skam den som ger sig. På det tredje glaset får jag godkänt för mitt ungerska uttal och förstår att jag dricker något friskt och högklassigt från Szurkebarat. Ungern har 22 vindistrikt och procuderar många viner av hög klass. Redan romarna upptäckte klimatet och den gynnsamma jordmånen. Sedan dess har det utvecklats ett otal vinstråk där turister tar sig fram och provsmakar vinerna i i vinstugor och på värdshus.

Mycket mat

Goda drycker kräver kompletterande mat. Tänk på Ungern – och du tänker genast: paprika, salami, gulasch, gåslever ... På en uteservering i Siófok förklarar en hovmästare också hemligheten med fogas jóasszonymódra, kaninsadel med nudlar, bönsoppan jókai bableves och somlói galuska, ett slags sockerkaka med valnötter, russin, vanilj, kakao, rum och grädde.

Bara tanken på nämnda delikatesser kan tvinga in en människa på hälsohem. Eller åtminstone bestämma sig att göra en utflykt från partystället Siófok till kurorterna på andra sidan sjön.

Här osar det svavel. Luften är fylld av en specifik doft och det är bara att se sig omkring så förstår man att allt handlar om hälsan i staden Hévíz.

Spahotell på rad

Spahotellen ligger på rad. Gästerna rör sig obesvärat i badrockar både inomhus och utomhus. Frottérock är högsta mode. Badtofflor är helrätt därtill.

Vattnet och den lätt radioaktiva leran sägs bota en rad åkommor och många gäster vilar ut här efter operationer, för att läka hud- och nervskadeproblem.

Badhuset med spetsiga torn och rymliga badbryggor ligger mitt bland näckrosor och lummig grönska.

På en bänk vid sjökanten sitter ett par som under kompakt tystnad tittar ut över solande människor och lekande barn. Han, Dieter, och hon, Ute, är från Rostock i Tyskland. De har semestrat här sedan DDR-tiden, faktiskt kommit hit varje sommar de senaste 20 åren.

– Det var bättre förr, säger Dieter. Det har blivit så bullrigt och stökigt i Hévíz.

– Ja, och så har ju allt blivit så dyrt, säger fru Ute.

Jag träffar andra tyskar som tycker tvärtom – att det mesta fortfarande är billigt och de kommer till Hévíz för att rida och jaga vildsvin och rådjur.

En vecka för tvåtusen

Av nyfikenhet på priser väljer jag slumpvis ut hotell Palota på gatan Rákóczi i Hévíz. Dubbelrum kan man få för cirka 650 kronor per natt under högsäsong. Ett helt rumspaket en vecka inklusive frukost, läkarundersökning, dagliga massagebehandlingar och inträde till de varma baden i sjön kostar cirka 2 200 kronor per person.

Receptionisten tipsar om att stadens turistkontor förmedlar privatrum för cirka 150 kronor natten – men jag imponeras mer av en devis som är handskriven på anslagstavlan:

”Vila mycket på dagen – så att du kan sova lugnt om natten”.

Såna visdomsord hittar man på en sann kurort.

Nu blir det taxi till den äldsta staden vid sjön – Keszthely. Man anar den storslagenhet som har präglat staden och som delvis lever kvar tack vare slottet Festetics. Det uppfördes 1887 av familjen med samma namn. De 101 rummen är i dag ett kulturcentrum med Ungerns största bibliotek. Längs den centrala gågatan promenerar shoppingturisterna. Många andra sitter i hamnen, matar svanarna och tittar ut över sjön.

Gav mersmak

Jag tar tåget tillbaka. Åker genom platser som Balatonszentgyörgy, Balatonmariafürdö, Fonyód och Balatonlelle innan återkomsten till Siófok. På alla platserna pågår ett slags sommarlov som sommarloven var förr. Folk bor i baracker och tält, på campingplatser och villor med tinnar och torn; skolklasser och idrottsföreningar åker i grupp och allt liknar en soldränkt idyll.

Man hade varnat för mygg, en elak invasion av blodsugare i de här trakterna, innan jag åkte. Den plågan var obefintlig.

Ingen hade däremot varnat för att Balatonsjön med omnejd ger upphov till en längtan att få återkomma.

Den känslan kommer ofta.