Djupdyk i historien på riddarnas ö

Läcker mat och få turistfällor på schlagertokiga Malta

MALTA.

Malta – deux points, två poäng.

Så brukar det låta i schlagerfinalen – men som turistland plockar Europas sydligaste nation betydligt fler poäng.

Massor med historia, fina klippbad och bra dykning lockar drygt en miljon turister om året.

På väg i taxi från flygplatsen passerar vi städerna Hamrun, Msida, Gzira och Sliema. Men det är omöjligt att avgöra var en stad slutar och en annan tar vid. Taxin kryssar mellan bussar, lastbilar och vanliga bilar i ett raskt självmordstempo. Kristusfiguren som chauffören Angh har satt fast på bilnyckeln lugnar inte ett dugg.

– Är det alltid sådan här trafik, undrar jag försiktigt.

– Nej, nej, skrattar Angh. Inte alls. På vardagarna är det mycket värre.

En ö av fästningar

Vi passerar hela tiden gamla försvarsmurar, fort, akvedukter och vakttorn.

För Malta stavas med M – som i militär. Från 800-talet när araberna byggde befästningar runt Mdina, till engelsmännens försvarsverk under andra världskriget.

Mest har riddarna av S:t John gjort för att försvara ön. Under 1500-talet planerade och byggde de huvudstaden Valletta, som är en enda stor förskansning.

Idag är Valletta med på Unescos världsarvslista. Husen står tätt, många mer eller mindre oförändrade sedan riddarnas tid med vittrade kalkstensfasader, skulpterade ornament och täckta balkonger.

Solen gassar i gränderna. Utanför Arkeologiska museet och S:t Johns-katedralen längs huvudgatan Repubblika står turistgrupper och trampar. Det kunde ha varit outhärdligt varmt om inte en behaglig fläkt svept in från havet. Ingen slump – staden är byggd så.

Vakter med låtsassvärd

Längst ned på Repubblika ligger Fort S:t Elmo. Den här söndagen – som de flesta andra – pågår ett vaktbyte hos den gamla ridderliga vaktstyrkan, In Guardia.

– Det är bara för turisterna. Det är utklädda statister, säger min guide Doreen Sammut.

Lite besviken ser jag att vakterna bara bär låtsassvärd, målade med silverfärg för att likna riktiga vapen.

Men annars känns Malta ovanligt befriat från turistfällor. Till exempel finns här inga inkastare, inte ens i Paceville, där bokstavligt allt nöjesliv är samlat. Publiken består mest av språkstudenter, som är på Malta för att lära sig engelska.

Mycket på Malta är verkligen brittiskt – det var en kronkoloni i nästan 150 år – men inte maten. Den är lätt, fräsch och god. Mer italiensk än något annat, med ett stänk av arabiska och maltesiska inslag.

– Vad vill du ha? Kanin, färsk fisk, lamm? säger Edward Spiteri, kock på restaurangen Tal-Kazin 1927.

Jag beställer färsk grillad fisk med kumminkryddad potatis och lyssnar mellan tuggorna till de maltesiska gästernas arabiska dialekt, uppblandad med engelska och italienska ord.

Paradis för dykare

Maten är definitivt ett stort företräde för ön. Havet är ett annat. Utanför de klippiga stränderna kan en dykare se upp till 50 meter.

– Malta är lite kargt och torrt på land, men i havet är det frodigt och rikt, säger Per-Erik Schulze, marinbiolog från Norge som varit pappaledig på Malta tillsammans med sin familj under vintern.

Det finns förstås sandstränder, men inte så många och inte nära vare sig Valletta eller hotellområdena i Sliema och S:t Juliens. Räkna med 45 minuter med buss.

Det känns att man är vid Medelhavet. På de ljumma vindarna, doften från havet eller bara namnen på träden som växer utmed gatan: oleander, oliv, eukalyptus, cypresser, hibiskusar och judasträd.

3 röster om Malta

Bo Svernström