Grabbresa i Thailand

Fyra barndomskompisar i fjärran land.

Självklart gick vi i några klassiska turistfällor.

Men till slut fann vi vårt thailändska paradis. En oas där hjärtat slog i takt med de inrullande vågorna.

50 baht, come on, trugade den unga tuc-tuc-föraren.

– No thank you, we want to walk, förklarade vi bestämt.

Fyra vita män som åkt till Thailand utan flickvänner vill naturligtvis träffa tjejer, tänkte tuc-tuc-föraren som nu började bli aningen aggressiv i sin framtoning.

Till slut kom den singlande i luften. Vit, seg och ilsken. Loskan.

Välkomna till friendly Thailand. Livet är inte alltid som i turistbroschyrerna, om nu någon fortfarande lever i den villfarelsen.

Det kunde alltså börjat bättre. Men historien är på intet sätt representativ för resten av vistelsen. Nej, faktum är snarare att man som turist blir fantastiskt väl bemött i Thailand. Förmodligen väsentligt mycket bättre än vad en thailändare blir i Stockholm.

Efter en timmes färd i tuc-tuc känner man sig mogen för Radiumhemmet.

Frågan jag än i dag grubblar över är hur många paket röda Prince utan filter ett par timmars tuc-tuc-farande i Bangkok motsvarar. Det märkliga är att man så här i efterhand likväl kan komma på sig själv med att längta tillbaka till trängseln, köerna och kaoset.

Fyra förväntansfulla barndomskamrater från Vasastan i Stockholm nådde till slut fram till dagens höjdpunkt: Royal Grand Palace. Som var stängt.

När hettan står och dallrar ovanför asfalten kan det bli lite grinigt. Det var bara att tuc-tuca sig tillbaka genom Bangkoktrafiken och kraschlanda på hotellrummet.

Alla fyra var överens. One night in Bangkok var fullt tillräckligt.

Först på resans sista dag återvände vi till den myllrande jättestaden och till Royal Grand Palace som visade sig vara ett fantastiskt tempelområde, byggt av kung Chakri som regerade mellan 1782 och 1809. Men åk inte dit i kortbyxor och linne, för då kommer ni inte in. Ett faktum som många turister bittert fick erfara vid grindarna.

Staden Chiang Mai i norra Thailand är landets näst största stad och något av ett mini-Bangkok. Men man behöver inte resa långt för att hamna ute i bushen. Och vi hade tagit oss dit för att trecka. Två dygn i djungeln, var det tänkt. Men dagen före det stora djungeläventyret vaknade Karim med en grym nackspärr. Det tog en halvtimme för honom att ta sig upp ur sängen.

Klassisk thailändsk massage

Och vi som skulle rida elefant, åka bambuflotte och sova under bar himmel i djungeln. Vad göra? En taxichaufför visste råd:

– First you go necking, then you go trecking, sa han sannolikt omedveten om att ha fällt en klassisk kommentar som kom att bli något av ett mantra under resten av vistelsen. Kanske bidrog ”neckingen”, den klassiska thailändska massagen, till att Karim satt där på elefantryggen dagen efter.

Han fick, som han själv uttryckte det, ”duktigt med spö” av en äldre bastant thailändsk kvinna.

Någon längre djungeltur med övernattning var dock inte att tänka på. Vi fick nöja oss med en eftermiddag på elefantrygg och bambuflotte. Men det vore hyckleri att påstå att man kände sig som Mowgli. Möjligtvis då en Mowgli som skulle föras till människobyn nu me’samma.

Turismens tentakler sträcker sig numera ända ut i djungeln i norra Thailand. De vita fläckarna på världskartan blir allt ovanligare.

Men lite Djungelbok blev det trots allt, då vår guide skulle visa oss hur eld blir till. Fingerfärdigt rullade han pinnarna så att det började ryka och glöda. Han hade lärt sig djungelns lag som ung bushsoldat. På repertoaren stod också fågelhärmning, ett knep som de thailändska soldaterna använde för att lura kulsprutebeväpnade vietnameser.

Hur annorlunda måste inte den täta djungelvegetationen ha tett sig för den unga soldaten, jämfört med den medelålders guiden som slussar dollarstinna turister på upptrampade stigar. En kort inblick i något man aldrig kommer att förstå.

Om Chiang Mai blivit till ett turiststråk så är det ändå en viskning jämfört med Phuket.

Karim var sur:

– Kom igen, vi drar härifrån. Det här är ju precis som Mallorca sa han. Vi andra var trötta på att resa och hade för stunden inga högre krav än sol, sand och salta bad. Resans första konflikt var ett faktum. När stormen lagt sig lyckades vi ena oss i upplägget några dar Phuket, en vecka Pi Pi island följt av en vecka Phra Nang, som ligger i regionen Crabi.

Gräddstuvad pytt på Asiens Mallis

På Phuket kan den som tröttnat på fried rice få gräddstuvad pytt-i-panna eller köttbullar. Den som tröttnat på Bangkok Post kan köpa Aftonbladet och Expressen. Phuket är Asiens Mallorca. En svensk enklav på andra sidan ekvatorn.

Pi Pi island, där Di Caprio spelade in filmen ”The beach”, är ett steg närmare paradiset. Men reskompis Bror, som hade besökt ön ett par år tidigare, konstaterade att den kommersiella exploateringen av ön gått fort.

Personligen anser jag inte heller

att det måste finnas bankomat i paradiset.

Om däremot kritvita sandstränder, turkosblått hav, majestätiska klippformationer, vilda apor och ett färgsprakande undervattensliv hör till paradisrekvisitan, då hittade vi rätt till slut. Phra Nang, och Riley Beach, är en garanterad pulssänkare.

Sent ska vi glömma den där magiska natten då thaiboxarna gjorde upp i den provisoriskt uppsatta ringen. Kvällsdyningarna rullade in på stranden, endast några meter från ringrepen. Halvmånen var upp och ned. Det enda som bröt tystnaden på ön var vågorna, cikadorna och den monotona gnälliga musik som ackompanjerar alla matcher i thaiboxning. Boxarna uppför långa dansceremonier inför matcherna. Det är stundtals ett grymt, men fascinerande skådespel.

I svenska riksdagen hade man definitivt tryckt på nej-knapparna.

Christian Carlsson (sondag@aftonbladet.se)