På med hjälmen – nu kör vi!

Forsränning i Turkiet – blött och fartfyllt

Solbrännan bleknar, minnena består. Klyschan är sannare än man ibland orkar bry sig om i solstolen.

Men att dra iväg en dag från hotellpoolen i Turkiet kan vara värt besväret. Häng med på en adrenalinfärd på flotte nedför Dalamanfloden.

Efter två timmars mörbultande jeepfärd är vi framme vid den del av Dalamanfloden där starten går. Estland, Turkiet, England och Sverige. Vår flotte utgör det internationella laget. Vi highfivar morskt med paddlarna redan i början. Första höjdfallet är mesigt.

– Vill ni ha mer!? ropar killen som styr vår gummiflotte.

– Jaaa! vrålar vi.

Fast händerna skakar. Tänk om flotten vänder, tänk om man slår huvudet i klippväggarna?

Ned på huk

Bredvid mig, längst fram i farkosten sitter Dave från England. Smal och raknäst.

Under den långsamma startsträckan hinner vi prata lite medan solen håller oss varma mellan bergen. Trygga Dave jobbar på institut för handikappade barn. Han borde behålla lugnet, tänker jag.

Inför första kraftiga nedfarten samlas de sex flottarna som tillhör vårt företag och man får gå av för att titta. När Dave kommer tillbaka har han ett finurligt leende.

– Det är bättre att inte veta, säger han.

Adrenalinet sticker i mina armar, kaptenen skriker ut sina order.

– Forward paddle!

Vänster axel värker, högra benet är inkilat i en onaturlig ställning under pontonen som går på på tvären i båten. Fötterna glider mot det glatta underlaget. Jag paddlar, jag paddlar.

– Team down!

På signalen kryper vi snabbt ned på huk, greppar snöret som går längs den yttre pontonen som utgör relingen och håller hårt.

Sju meter högt

Vattnet forsar över våra ansikten, stenarna skrapar mot båtens botten och får benen att gå som symaskiner. Alla skriker.

Men vi klarar oss, så klart. Ett tag inbillar jag mig en stukad fot, men så cool lyckas jag inte bli i?dag.

Vattnet är lägre nu på sommaren än annars och nedfarterna är relativt lugna. I maj är det omöjligt att vänta in varandra, men nu fördrivs stora delar av tiden med vattenkrig.

Svårigheten består i att forcera den steniga terrängen. Vid ett extra trixigt parti får vi gå på sidan medan instruktörerna, efter att ha tänt varsin cigg, vant tar flottarna nedför forsen. Vid en hög klippkant stannar vi igen och det är fritt fram att kasta sig, från avsatsen sju meter upp, i det strömma vattnet.

När en äldre herre från Iran tar sin dotter i handen och slänger sig ut, i vit mustasch och med Gandhiglasögon på näsan, finns det ingen återvändo.

Hoppet kittlar våldsamt och det känns som en lång stund innan flytvästen tar mig upp till vattenytan igen.

Vid bron är det slut

Som blöta hundar paddlar vi snart vidare, gör 360-graderssvängar med båtarna och får faktiskt till spontana highfives – som givetvis fastnar på de medföljande livräddande/videofilmande kanotisternas inspelningar.

Ett stycke får vi kroppssurfa. Jag tvekar, vattnet är ändå rätt kallt men nyfikenheten tar överhand. Som små korkar flyter vi med strömmen, i body-raftposition, med fötterna framåt i riktningen.

Vattnet har grävt mjuka utformningar längs berget och i mitten här och var ligger stora stenar som rullat nedför slänterna.

Vid en 2 000 år gammal bro som klippt ur ”Sagan om Ringen” är färden slut. Två timmar har gått snabbt, men det var roligt och skönt.

"Svårt att sova"

Snart ska Dalamanfloden dämmas upp och flodränningen flyttas högre. Men det har elbolaget sagt i tolv år nu, så arrangörerna tar det lugnt.

Själv har jag minnen av afrikanska Zambezifloden med betydligt våldsammare skummande vatten och är lite besviken. Men övriga deltagare verkar nöjda med dagen.

Dave, britten från båten, är trött och tillfreds. På näsan sitter nytt skinn och några fräknar.

– I natt blir det inte svårt att sova, säger han.

Forsränning på Dalaman

Ladda hem resguider!

Nina Marjavaara (resa@aftonbladet.se)