Rulla i rosa

Familjen Broman fick vänner för livet i de rosa bussarna

Familjen Broman valde bort bekväma charterresan.

I stället tillbringade de semestern på en dammig och obekväm buss.

Magsjuka fick de på köpet. Men i ROSA BUSSARNA fick de också vänner för livet.

Torsten Lundell är inne på sin andra rosa buss-resa på ett halvår. För bara några månader sedan åkte han runt i Sydamerika och nu kuskar han snett genom Afrika från västkusten i Sydafrika och Namibia till Tanzania och Kenya på östkusten, en resa som totalt tar 8,5 veckor.

– Det är en otrolig upplevelse. Man får se så mycket och det jag kanske uppskattar mest är gemenskapen i bussen. Man får vänner för livet och det blir ju även en och annan fest, säger ”Totte”, som tagit ett friår från sitt arbete på Försäkringskassan i Sala.

Trots att han är betydligt äldre än de flesta av resenärerna försäkrar han att han känner sig som en i gänget. Enda bakslaget hittills kom vid Victoriafallen där han drabbades av hög feber och magsjuka.

–Ì´0;Jag var totalt slut i värmen och hade ingenstans att ta vägen. Till slut la jag mig under bussen som var det svalaste stället jag hittade. Hundarna slickade på mig men man orkade inte bry sig.

Vi träffar Totte och ungefär sextio andra personer när vi ansluter till resan i Lusaka, Zambia, ungefär halvvägs på vägen till slutmålet Nairobi. En del har valt att flyga hem härifrån. Vi har delats upp i tre rosa bussar: Bill, Bull och Trisse. Åldern varierar mellan 15 och 60 år, de flesta är 25–30.

Vi är en familj – mamma Lotta, pappa Pentti och tonårsbarnen Timo och Mirjami – som tidigare mest åkt på charter men som tyckte att det här lät extra spännande.

Ingen särskild guide följer med på resan, personalen består av de tre chaufförerna Eddie, Magnus och Martin, plus Sanne som ansvarar för inköp och matlagningen.

Mycket av charmen med att tjugo personer trängs ihop i en buss är att man får en naturlig och lite primitiv gruppkänsla och lär känna varandra in på bara skinnet. Vare sig man vill eller inte.

–Ì´0;Kisspaus! ropar chauffören med några timmars intervall.

Det saknas toaletter i bussarna så alla går snällt ut och radar upp sig, tjejerna i skydd av bussens långsida och killarna vid vägkanten på andra sidan. Ibland kommer lokalbefolkningen fram liksom ur intet och glor nyfiket på oss.

Det är inte alls så fruktansvärt varmt som man skulle kunna tro att åka i en buss utan luftkonditionering genom Afrika. Bussdörrarna och takluckan står öppna medan vi kör och det fläktar bra.

Däremot är det trångt. Det tar tid innan alla får ordning på sina grejor och väskor. Men de flesta inser att det inte är någon idé att gnälla och vara tjurig, det blir inte mer plats för det. När vi varit ute några dagar börjar rutinerna löpa.

Första längre stoppet gör vi vid Malawisjön. Här simmar vi med akvariefiskar. Färggranna ciklider från den tio mil långa sjön är en stor exportvara.

Här får vi också lära oss vilket som är Afrikas farligaste djur. Stora skyltar på stranden varnar inte för krokodiler, som man skulle kunna tro, utan för flodhästar. De kommer upp på stränderna i skymningen för att beta, de måste hinna sätta i sig åtskilliga kilo gräs innan morgonen gryr och de åter sjunker ner i vattnet till sitt till synes så lättjefulla liv.

I Malawi skär en cylinder ihop i vår buss, som måste bogseras till verkstad för reparation. Vi tvingas därför tränga ihop oss, med bagage och allt, i de två återstående bussarna. Det finns inte ens sittplatser till alla.

–Ì´0;Nu kan det åtminstone inte bli värre, säger en av optimisterna.

Men det kan det visst. Ett tropiskt åskväder drabbar oss just innan vi kommer fram till vårt övernattningsställe. Regnet vräker ner och blixtarna kommer slag i slag.

När vi ska gå ut ur bussen har vi vatten upp till vaderna och vår matvärdinna Sanne konstaterar torrt att det nog inte blir någon middag i kväll. Det är omöjligt att ställa upp några köksattiraljer i allt vatten på marken. Frågan är om det ens går att få upp takpresseningarna i ösregnet –Ì´0;går inte det är enda alternativet att sova sittande i bussarna.

Som tur är upphör regnet ganska snabbt så vi kan ändå sova på taket och plötsligt känns allt rätt bra igen.

Medan vår buss lagas i Mzuzu i Malawi åker vi med båt över till Zanzibar för en veckas ”semester”. Zanzibar har en spännande blandning av afrikansk och arabisk kultur.

Vi bor först två nätter på ett billigt hotell i Stonetown med dess labyrintliknande medeltida gator. Sedan åker vi till öns nordspets och bor i bungalow vid kritvita sandstränder.

På östkusten kan man simma med vilda delfiner. En grupp på ett femtiotal delfiner simmar under oss och det gäller att hänga med i deras rörelser, för då har man chansen att plötsligt vara mitt ibland dem när de går upp för att andas. Det är en häftigt omtumlande känsla när vattnet omkring en stänker och blänker av delfiner som hämtar ny luft.

Safari betyder ”resa” på swahili. På vår safari får vi se fyra av ”the big five” (elefant, noshörning, lejon, buffel och leopard). Leoparden är dock ett mycket skyggt djur som vi inte lyckas få syn på. Hyena, gnu, gam, vårtsvin och maraboustork döper vi raskt till ”the ugly five”(de fem fula).

De flesta djuren är allt annat än skygga. De är så vana vid de minibussar och jeepar som hela tiden kör omkring med turister att en gepard lägger sig bekvämt mot däcket på en av bussarna för att få lite skugga. Det är inte utan att man får en viss Kolmårdenkänsla.

Därför känns det extra fint att kunna göra en safari till fots i en park vid Lake Navasha några mil nordväst om Nairobi i slutet av vår resa. Här är djuren instängda på en stor halvö. Giraffer, zebror och många olika sorters antiloper kommer vi så nära som ett tiotal meter, men de är definitivt inte tama.

Det är så underbart tyst: bara guidens lågmälda upplysningar och inga brummande jeepar som stör idyllen.

De enda kattdjur som finns i området är leoparder men de anses ofarliga just eftersom de är så skygga.

Sista kvällen i Kenyas huvudstad Nairobi går vi på Carnivore, en restaurang som är berömd för att kunna servera nästan vilket kött som helst. I entrén finns en jättestor grill där raska kockar står på rad och vänder köttbitar.

Denna kväll finns inte krokodil eller zebrakött på menyn. Däremot bland annat kamel, struts och buffel. De stackars vegetarianerna i gruppen ser rätt äcklade ut när de hela tiden får spett framstuckna på tallriken framför sig och bistert måste tacka nej.

En resa med Rosa bussarna är definitivt inget för dig som kräver att få sova i ett luftkonditionerat hotellrum. Inte heller om du föredrar att ligga och sola på playan (även om några sådana dagar ingår utanför Dar Es Salaam och på Zanzibar).

En resa med Rosa bussarna kan vara svettig och tröttsam många gånger. Du får räkna med att ha problem med magen åtminstone någon gång under resan.

Men om du gillar att vara tillsammans med andra människor, vill få en osminkad syn på världen och inte har något emot strapatser och överraskningar då är det här definintivt din grej. Gemensam samvaro blir det garanterat mycket av och så gott som säkert får du nya vänner, eller kanske rent av en partner (på vår resa bildades inte mindre än fem nya par).

Sanne och Eddie blev ett par för fem år sedan, då Sanne åkte på en resa från Katmandu till Stockholm. De jobbar nu tillsammans på bussarna. Och Martin, en av chaufförerna, är resultatet av en rosa busstur på 1970-talet, då hans föräldrar träffades.

Ibland kan man ju undra varför man åker på en sån här resa. En av resenärerna satt en kväll och berättade för en man ur lokalbefolkningen om allt han gjort under resan och hur fantastiskt det varit; fallskärmshopp över öknen i Namibia, forsränning på Zambezi-floden vid Victoriafallen, safariturer i Tanzania. Den infödde lät sig inte imponeras utan såg allt mer brydd ut och frågade till sist:

– But why?

Ja, vad ska man svara?

Guide/ Rosa bussarna

Lotta Broman