RHODOS - 30 år senare

Ön fortfarande svenskfavorit efter tre decennier

Tänk att få göra en resa tillbaka i tiden. Att få hälsa på sin egen ungdom och platserna där semesteräventyren avlöste varandra.

Det går väl ändå inte? Knappast.

Men man kan ju åka till"tja, ett chartermål som har varit en svensk favorit i decennier.

Jag åkte till RHODOS.

Det var 30 år sedan sist.

Har just landat på trånga och stökiga Diagoras flygplats och lyckats slita åt mig bagaget. Tar plats i resebolagets buss och plågas av energisk bouzoki-musik

parfymdoften från ett par Borlängedamer och deras kavaljerers pysande ölburkar.

Minnesbilder poppar upp. Fragmentariskt återupplever jag episoder från de där somrarna då vi var ett öluffande ungdomsgäng med Rhodos som bas.

Äntligen, bussen rycker igång på väg till hotellen inne i Rhodos stad.

-Jag vet att ni är trötta och vill komma i säng. Men jag vill säga VÄLKOMMEN och börja med en varning som handlar om tre fenomen: mygg, kackerlackor - och tvåbenta djur som tyvärr kommer från Skandinavien. De sistnämnda är timeshare-försäljarna som försöker lura er att köpa veckoandelar i något hotellprojekt, säger den blonda reseledaren från Värmland.

Det är becksvart natt när vi anländer till hotell Agla.

Vi baxar in väskan i en tvåbäddsskrubb till rum och faller i sömn.

***

1975. I Mandraki-hamnen köade vi för bord på uteserveringarna. Det kändes chict och världsvant. Vi rökte grekiska cigg, papyrossos. Vi slängde upp våra väskor på axeln och gick en tidig morgon ombord på en rostig färja. Fel färja. Vi kom inte till Aten och Pireus. Men vi fick uppleva öar som Patmos och Kos i stället - långt innan de börjat kantra av turistinvasioner.

Ärligt talat, det känns lite fjuttigt och lite taffligt i pelargången vid Nya marknaden vid Mandraki-hamnen. Det är glest vid kaféborden nu. Mediokra snabbmatsrätter eller dyrt kaffe.

De tjatiga inkastarna ropar "hej" och "välkommen" och "hur mår du?" på minst fyra språk. Samtidigt.

Likt klasar hänger lädersandaler på väggen utanför souvenirbutikerna. Är det inte samma sorts lädersandaler som man hasade omkring i på 1970-talet? Intet nytt under solen, förutom att porträttmålarna är många fler vid Amboise Grand Masters Gate, en av portarna till gamla stan.

Känslorna börjar pendla mellan besvikelse och uppgivenhet. Nästan anklagande är jag beredd att dra en slutsats: byggnaderna ser ju exakt likadana ut som för 30 år sedan. Vad sjutton har Rhodos att komma med, egentligen? Släntrar förbi fundamenten till vad som sägs ha varit ett av antikens underverk, Kolossen på Rhodos. Irrar mig in på gatstumpar som erbjuder det svenskaste svenska: serveringarna Nyfiket och Kringlan; ni vet, Löfbergs lila och kanelbulle. Blått och gult och hemvävt - och hemtrevligt. Där satt den! Det är trevligheten och vänligheten som är omedelbart slående på Rhodos.

Plötsligt personifieras begreppen av ett stort, svensk sällskap på 18 personer. Fyra generationer, släkt och vänner, sitter vid ett långbord på Elli-stranden. Det är skratt och glada miner. Solbränna och lata dagar.

-Det här kan jag inte vara utan. Det är femte året i rad som jag är här och jag stannar två månader, säger Christina Carlsson. Hon har med sig föräldrarna Rune och Britta Claesson, barn och barnbarn.

Mera skratt och vitsar.

-Visst, så har vi det, vi som är från Kungsbacka! skämtar Tage Mogren.

-Maten är så god och så är grekerna så snälla både mot oss äldre och barnen, säger mamma Britta.

Vi hinner knappt vinka hejdå förrän vi får säga goddag - till Irene Louzidou. I skyltfönstret i hennes trikåaffär på gatan Amoxostou 37 står en dalahäst och några vykort med motiv från Siljan.

Irene Louzidou ler så vänligt när hon hör att vi är svenskar.

-Min man Leonard och jag har svenska vänner. I nästan 30 års tid har de kommit varje år på semester hit till Rhodos. De bjöd in oss till Sverige. En vinter åkte vi dit och bodde i Dalarna. Så mörkt, så kallt"så mycket snö"så vackert! säger hon.

-Om ni vill får ni låna våra gästrum i ett litet hus i Trianda, det är bara en mil härifrån, säger fru Louzidou.

Tack. En annan gång, kanske.

Allt det här trevliga händer oss första dagen under några timmar när vi gör en vandring i solen. Vad gör det då att vinden viner och aldrig avtar i styrka när vi rundar stadsudden. På stranden ligger parasollen mer som skydd för vinden än för att ge skugga. Över solbadarna hänger några skärmflygare som färgglada fåglar där de dras fram av en snabbgående motorbåt.

Vi irrar oss in på gatorna mellan Grivas och 28th Octovriou. Det här är hjärtat av turistlandet med en myriad av barer, restauranger och affärer. Lite stramare och elegantare blir det på Amerikas och kring 25th Martiou.

Staden har onekligen växt under 30 år.

***

1975. De flesta svenska ungdomarna kom till Rhodos med Club 33. Det var Vings vilda värld där det tuffaste röjet bestod i säckkapplöpning och volleyboll på stranden, krossat porslin och Zorba-dans på utvalda musikklubbar. Den grekiska militärjuntan hade äntligen störtats och folk vågade prata och umgås fritt igen. Mest fritt tycktes många skandinaviska unga kvinnor umgås med inhemska grekiska gudar. Många kvinnor valde att bli kvar på Rhodos.

-Det är 28 år sedan. Tänk, tiden går. 28 år sedan, då var allt faktiskt mycket bättre, säger Sirpa.

Ett stänk av allvar och vemod stramar till hennes glada uppsyn.

1977 kom hon som representant för Finska turistbyrån till Rhodos.

-Jag blev kvar. Jag fann kärleken och"ja, den här ön blev mitt hem och hela min tillvaro, säger Sirpa.

I dag jobbar hon som hotellreceptionist, men besöker Finland allt oftare varje år. Andra skandinaviska kvinnor kom hit med resebranschens jättar - Tjäreborg och Spies.

På gaveln till hotell Kypriotis hänger Spies-symbolen i urblekt plast. Trasiga lysrör. På snedden - men ändå som ett påminnande utropstecken över horderna av charterresenärer som varit här.

Britt Swedberg kom hit som reseledare för Ving 1974, Ulla Agipatidi för Tjäreborg 1975. Båda skulle stanna "max en eller två säsonger".

-Allting blir ju inte alltid som man har tänkt, säger Ulla.

-Nej, det blir det inte, säger Britt.

Båda är kvar på Rhodos och de jobbar fortfarande i samma turistbransch som en gång fick dem hit.

Vi träffas på en enkel taverna i en del av staden som är långt från turiststråken och souvenirtjafset.

-Ibland hälsar jag på i min hemstad Borås. Men Rhodos är mitt hem och i Rhodos gamla stad kan jag fortfarande gå omkring och njuta och tycka att det är en fantastisk plats, säger Ulla.

Hon gifte sig här 1980 och har nu en 25-årig dotter och en 15-årig son.

-Jag kom till Rhodos som turist 1971. Det kändes som om jag kom hem. Tre år senare återkom jag som reseledare och blev kvar. Jag gifte mig 1984 och nu har vi två barn, säger Britt.

De hälsar glatt på bordsgrannar och gäster. Grekiska språket behärskar de till fulländning. Men rötterna har de i Sverige och de får sin näring i Svenskklubben, med cirka 100 medlemmar.

De ser med ett visst vemod på hur säsongen går mot sitt slut.

-Den 15 oktober går hela Rhodos in i ett slags dvala. Många har svårt att klara sig på de 300 euro i månaden som staten betalar till alla som har haft arbete under minst 100 dagar på året, berättar de.

30 år av turism har skapat både välstånd och beroende på Rhodos.

***

1975. Faliraki var några små, vitkalkade hus och en lång sandstrand. Vi hyrde trampbåt och guppade iväg. En kompis gjorde det mest förbjudna: i en ensam vik med kristallklart vatten dök han och plockade upp antika skärvor från lerkrukor på botten. När kvällen kom plågade vi i oss vitt vin, retsina, och grekisk konjak, metaxa, före taxifärden in till Rhodos stad. I Faliraki fanns inget kvällsnöje. Faliraki var sömnigt. Ointressant. Öde.

Morgonen är tidig, men solen bränner redan och det är varmt i taxin som tar oss den dryga milen till Faliraki. Den brittiska fyll-ungdomen förvandlade Faliraki till något slags Sodom och Gomorra under 2000-talets första somrar.

Halvt offentliga sexpartyn blandades med knarkfester och spritsafaris mellan simpla barhålor.

-Det var förfärligt. Engelska företagare hyrde in sig överallt och öppnade barer. Till slut tröttnade vi och myndigheterna satte stopp för fylleriet, slagsmålen och det offentliga sexet. Nu är det hur lugnt som helst, försäkrar taxichauffören Vassilis.

Jag känner igen stranden. Det är stillsamt och städat. I ena änden slutar strandremsan i en liten marina med ett vitt kapell på piren. Turisterna kommer i badkläder och får både andlighet och solbränna under samma promenad.

Jag försöker lista ut var vi bodde då det begav sig - men det är omöjligt att spåra det lilla familjehotellet. Det har slukats av Bargatan och Klubbgatan.

Nu - precis som för 30 år sedan - känns det bara bra att åka härifrån för att få ett annat Rhodos.

Vi sveps med av turisthorden, men lyckas bromsa vid första bästa taverna. En kall öl och grillad svärdfisk smakar bra innan den fortsatta vandringen längs souvenirgatan.

Mot Suleiman-moskén. Den byggdes när Suleiman med sin ottomanska här drev bort korsriddarna och erövrade Rhodos 1522.

Fotoblixtarna skär genom nattmörkret. Moskén sticker ut bland de ortodoxa kyrkorna.

Tänk, för 30 år sedan fick vi inte knysta om moskéer, muslimer eller grannlandet Turkiet. Vi insåg knappt att det ligger bara några simtag bort.

I dag går det båtförbindelser mellan länderna som sakta närmar sig en normaliserad samexistens. Varför inte göra dagsresan Rhodos-Marmaris tur och retur med bärplansbåt?

***

1975. Valutan var drachmer, men vanvördigt och nonchalant kallade vi pengarna för "drakar". Allt var ju så billigt. Vi kände oss rika. Men särskilt gott tyckte vi inte att maten smakade. Det var mest främmande och enformigt: greek sallad, denna ständiga salladskombination kryddad med fårost och simmig olja. Ofta längtade vi hem - hem till den oändliga kön till Sveriges första inneställe. Det låg i Kungsträdgården i Stockholm. Det hette Victoria. Där var Anders Gunnarsson krögarkung. Och han fortsatte att regera när han skapade Café Opera.

-Nämen"? säger Anders Gunnarsson.

-Jorå" svarar jag.

Det har runnit mycket vatten under broarna sedan vi sågs i utevimlet. Nu har vi kommit till gatan Eliza Venizelou 16-18 och öppnat porten till ett vackert gammalt hus. Vi kliver rakt in i en fridfull trädgård. Borden står dukade med linne och blänkande glas.

Anders Gunnarsson undrar hur vi har hamnat här. Men det är ju vi som undrar. Hur har han hamnat här?

-Efter åren på Victoria och Café Opera i början på 80-talet lämnade jag Stockholm. Då var jag med och startade ett partyställe på ön Kos, ett koncept som i dag har växt till en kedja över hela Grekland.

Efter tio år på Kos kom han till Rhodos.

-Till och från jobbet åkte jag ofta förbi just det här huset. För fem år sedan kom tillfället. Vi fick ta över och rusta upp här, säger Anders Gunnarsson och pekar ut mot restaurangen Wonder, som han driver tillsammans med Erik Budenberg och Annelie Landqvist.

Vi beställer marinerade bläckfiskringar som förrätt. Grillad svärdfisk som huvudrätt. Vi dricker ett lokalt vitt vin, sauvignon, och bjuds på en överdådig dessert med glass, choklad och flarn. Kalaset kostar 600 kronor och har åtminstone tillfälligt raderat ut alla minnen av enformiga tavernor, ouzerior, kafenions och psarotavernor (fisktavernor) som Grekland har för många av.

Vi lämnar Wonder och kan ännu en gång konstatera att världen är bra liten"

***

1975. Lindos var bedårande vackert. Den vackraste plats jag skådat. Men en tjej i sällskapet grät krokodiltårar över att vi skulle stanna i enkla privatrum över natten - på ett ställe som varken hade disko eller nattklubb. Men i stället gjorde vi bekantskap med våra första tequila sunrise, en drink som efter påfyllning gjorde att inte riktigt alla sinnen förblev i dess fulla bruk. Åsnestallet var byns givna träffpunkt och tavernan intill spelade i alla fall dämpad bakgrundsmusik för den som saknade action.

Lindos är fortfarande bedårande vackert. Särskilt om man stannar till på vägen och betraktar den kritvita byn på avstånd. Eller om man stirrar ned i lagunerna runt bergsklippan.

Vi lyckas hitta en parkeringsplats för hyrbilen och går i närkontakt med de labyrinter som jag mest minns som tysta, mysiga och spännande vindlingar mellan lika tysta och vita hus.

Nu kantas de trånga gatorna av souvenirbutiker, klädaffärer och restauranger. Rödfnasiga engelsmän överallt.

Det gamla åsnestallet är fortfarande en centralpunkt och den som vill upp till Akropolis med sin doriska kolonnrad och resterna av en bysantinsk kyrka gör klokt i att betala för en åsneritt. Vi bestämmer oss för att gå. Plötsligt hör vi allsång. Glada skratt. Hurrarop. Ännu mera skratt.

Där gränderna strålar samman i en korsning står sällskapet som tycks må toppen.

Stewart och Linda gör det, det är säkert. De har just gift sig utomhus, på bergssluttningen mitt i byn nedanför Akropolis. Deras närmaste vänner, hela sällskapet är från Liverpool, är finklädda och på festhumör.

-Vi träffades här i Lindos för tre år sedan. Det var självklart att vi skulle gifta oss här också, säger Stewart och pussar Linda ännu en gång. Hurraropen överröstar ännu en gång sorlet från närliggande Broccolino bar och Rain Bird Bar när solen sänker sig med ett romantiskt skimmer i havet.

Skymningen och mörkret kommer snabbt här. Då sänker sig också ett obeskrivligt lugn och en märklig tystnad över Lindos. De sista turistbussarna lämnar platsen samtidigt som vi styr hemåt via Tsambiki.

I byn är det den årliga storfesten. Människor i hundratals köar för att komma in i kyrkan. Unga kvinnor har redan börjat marschera mot en annan kyrka, ett litet kapell som ligger några kilometer bort. De som inte går till fots får skjuts till den punkt där vägen slutar. Då är det ändå 295 trappsteg upp - men vad är den ansträngningen mot en garanti om att en gång få föda barn?

Blir det en flicka, då får hon heta Tsambika. En pojke blir Tsambikos.

***

En vecka på Rhodos går fort när man har trevligt.

Innan vi vet ordet av står vi mitt i ett kaos på Diagora-flygplatsen igen. Avgången är på finfin chartertid: 03.00. Trångt. Stökigt. Underdimensionerat på serveringen, i avgångshallen, på toaletterna och i taxfreebutikerna.

Men vad gör det?

Det här är ju Rhodos. Hit längtar folk. Hit återvänder många.

Själv bör jag nog inte vänta 30 år igen.

Läs också:

Sture Olsson