Greklands skönaste ö

Känn lugnet i det stora blå i Amorgos - Greklands hemliga favorit

Svåråtkomlig, mytomspunnen, omtalad och älskad.

I åratal har Amorgos varit mångas hemliga favorit i den grekiska arkipelagen.

Nu kommer charterfolket – och RESAs Greklandsexpert Janne Eklund undrar: Pallar drömön för trycket?

Det doftar vilda örter när jag går på de ensliga vandringslederna i bergen. Nedanför mig sprider havet ut sig som en stor duk och förutom enstaka bräkanden från frigående getter är det helt tyst. Utsikten är magnifik. Havet lämnar dig aldrig i fred. Det är först häruppe man inser till fullo varför det helt sonika kallas för ”Det stora blå”.

Sommarens enda nyhet på den grekiska charterhimlen är inte vilken ö som helst. Amorgos skjuter rakt upp ur havet som ett radband av karga klippor. Det var länge svårt att åka hit, och just det har alltid gjort Amorgos extra spännande.

I dag har ingen annan grekisk ö lika många beundrare, sett till yta och folkmängd. Det är inte så konstigt, Amorgos är oemotståndlig i sin blandning av hav och berg.

I de spridda byarna i bergen ovanför Egiali – Langada, Potamos och Tholaria – känns det som om tiden stått stilla. Det är omöjligt att inte koppla av här. Ingenstans i den grekiska övärlden har jag funnit samma lugn eller drabbats av samma känsla av frihet som på Amorgos. När jag sitter på torget i Langada och ser leende äldre män och kvinnor långsamt fylla det lilla kaféet, är det omöjligt att inte känna sig långt borta från sitt vanliga liv.

Frågan är vad som händer nu?

Kommer fascinationen för Amorgos att bestå? Kommer besök i de ensamma bergsbyarna fortsätta att ge en känsla av att befinna sig i ett annat tidevarv? Kärleken till ön har ju alltid förstärkts av att den varit svårtillgänglig.

Å andra sidan är det inte första gången nya gäster hittar till Amorgos. De första att upptäcka ön var hardcore-luffare som sökte efter en plats där de kunde vara för sig själva. Så småningom lärde sig även vandrare, ensamvargar och nudister att den grekiska paradisön nummer ett stavades Amorgos. Ryktet spred sig ytterligare och även konstnärer, poeter och vanliga öluffare började hitta hit.

Den första stora turistboomen var här redan på 80-talet, strax efter att den franska dykfilmen ”Det stora blå” haft premiär. Klippbadet Anna Agia – inspelningsplats för filmen – fullkomligt invaderades av nyfikna fransmän.

Men kommer Amorgos oföränderlighet att bestå när ön nu öppnas för det svenska charterfolket?

Redan förra hösten kände jag en viss oro. 2006 satte landets två största rederier in fler båtar och ökade turtätheten drastiskt och Amorgos hade plötsligt blivit en av Greklands mest lättbesökta öar. Öborna applåderade, de har klagat över dåliga båtförbindelser i åratal. Jag själv däremot hade oron roterandes i huvudet när jag klev av den lilla bilfärjan Express Skopelitis den där vackra kvällen i september.

Efter två timmar hade oron lagt sig. Jag kände mig lugnad av att det mesta var sig likt. Det var fler turister än tidigare år, men de hade redan absorberats av ön och blivit ett med den precis som tidigare besökare. Senare under veckan kom jag till insikt. Amorgos förändras aldrig. Det är vi besökare som förändras av och med Amorgos. Och vi Amorgosälskare är ingen likformig massa, vi är som en grekisk sallad, en mix av olika slags människor som alla välkomnas att ta plats.

Och som återvänder.

Skälen är många.

De pensionerade åsnornas dal, den uråldriga byn Ancient Arkesini och klostret Panagia Chosoviotissa, Amorgos allra märkligaste sevärdhet. En vit kyrkbyggnad i sten som växt ihop med berget rakt ovanför Agia Anna. Intrycket är så förbluffande att det nästan är värt att åka till Amorgos enbart för detta.

I Katapola kommer fler att förundras över hur nära tavernorna och pensionaten vattenbrynet ligger – man kan krypa från dörren ner i vattnet – och fler kommer att hålla andan när de kör den två mil långa bergsvägen från Katapola till sandstranden i Egiali. Upplevelsen är hisnande.

I sommar skrivs ett nytt kapitel i Amorgos historia när charterturisterna marscherar in. Men jag vet att mitt hjärta är fritt från oro när jag åker tillbaka i höst. Varken gränderna i Kykladernas vackraste by Chora, sandstränderna eller doften av ginst i bergen kommer att förändras. Amorgos kommer att förbli densamma och vara lika välkomnande som alltid.

Vad finns det att oroa sig för när man inser att den skatt man motvilligt delat med sig av faktiskt har plats för alla?