En magisk värld – av is
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-09-03
RESA trotsar kylan i Norges frusna vildmark
Du behöver inte korsa oceaner för att paddla bland isberg.
Och du behöver inte skida till Nordpolen för att vandra över glaciärer.
Allt finns runt knuten. Eller ja, strax utanför Bergen i alla fall.
Carlos bara skrattar när den lilla svarta gummibåten far fram genom glaciärsjön. Argentinaren som hamnade i Tyskland och sedan i den norska ödemarken har ett fast tag kring styrpinnen när båten skär genom det gröna vattnet.
Jag drar handen genom vattnen. Med ens isas fingrarna av den kompakta kylan i vattnet. Handen åker snabbt upp och in i den varma handsken.
– Två grader, skrattar Carlos när han ser min häpna blick.
Mäktig och mystisk
Jag skrattar inte. Jag huttrar och funderar över hur jag hamnade här. Mitt i augusti, och det är två grader i vattnet.
Efter en kvarts färd på den arktiska lilla sjön där uppe på berget börjar en turkos vägg torna upp sig i fjärran. En vägg av is – en livs levande glaciär – finns där borta. Nigardsbreen är hennes namn. Ju närmre vi kommer, desto mer magisk blir hon. Mäktigare. Mer mystisk.
Carlos pekar mot toppen.
– Dit ska vi, där kommer vi snart att stå!
Isen spricker
Vi hinner inte mer än i land innan glaciären kalvar. En enorm isklump dånar i vattnet och vågorna sprider sig som ringar i den kristallkalla sjön. Carlos menar att vi hade tur som fick se kalvandet, själv känner jag mig bara påmind om naturens nyckfullhet. Vi är här på glaciärens villkor, det är hon som bestämmer. Punkt.
För att ta dig upp på en glaciär krävs egentligen inte mycket alls. Stegjärn, en sele, ett rep och en Carlos. Efter lite trassel sitter stegjärnen (kan liknas vid extremt väl tilltagna broddar i järn som fästes under skosulan) på våra kängor och vi är väl inknutna i repet med vår Carlos i fören.
– Går ni som John Wayne har ni rätt teknik, gastar han framifrån repet och drar i väg med oss över isvidderna.
Doft av Arktis
Det knakar lite av isen där vi går. Jag blundar lite och låtsas att jag korsar nordpolen. Det knarrar lite till och doftar av Arktis.
Vi når själva toppen och stannar till vid en enorm klyfta i isen. Jag undrar om det var så här inlandsisen såg ut och ska precis vända mig och fråga Oskar som går bakom. Jag får inget svar för Oskar har rymt. Han blev för exalterad helt enkelt. Han kunde inte låta bli. Carlos blir så klart till sig och snart är Oskar åter rättad till ledet av saliga glaciärvandrare. Jag vänder mig om och sneglar på honom – han ler lite extra tack vare sina sekunder i frihet på den enorma isklumpen.
Steg i friheten
Jag rekommenderar inte det här, och jag försöker definitivt inte förleda er. Men jag måste erkänna att även jag knöt loss mig i ett obevakat ögonblick för några snabba lätta underbara steg i friheten.
Nu går vi där längst bak i ledet, jag och Oskar, vi går likt John Wayne och vi ler hela vägen ner till kajakerna som ska ta oss tillbaka hem.
Någon timme senare kliver jag i kanoten. Vi skjuter ut oss i det turkosa vattnet. Hon kalvar igen, glaciären. Men bara en liten våg denna gång. Fören pekar mot ett isberg ute i sjön och vi glider sakta mot det. Då slår det mig. Vi är bara en dryg timmes flygresa från Stockholm. Hemma är det brittsommar. Nästan 30 grader varmt. Här – inte långt därifrån – sitter jag i en kanot, i en arktisk sjö. Det är två grader och vi glider mot ett isberg som skimrar turkost.
Norge är bra magiskt.
Så nära, och ändå så galet långt bort.