Kerala kan bli nästa stora chartermål

Heta gula stränder och svala blå berg ska locka till södra Indien

Grönt, leende, vackert.

Kerala långt nere i söder motsvarar inte den vanliga bilden av Indien. Här är inte fattigdomen lika svår eller hettan lika pressande.

Efter Goa kan Kerala bli nästa stora chartermål.

Turistindustrin försöker lansera Kerala som "Guds eget land". Det är kanske inte alldeles nytt, men väldigt rätt.

För det är vackert, otroligt vackert. Från Indiska oceanens gula, heta stränder i väster till de svala, blå, dimhöljda bergen i öster.

Delstaten Kerala ligger närmare 100 mil söder om Goa, den gamla portugisiska kolonin som blev tillhåll för hippies och i dag är Indiens främsta chartermål.

Också i Kerala drömmer man om en turistinvasion. Men än har den knappt börjat. Här finns fortfarande det riktiga Indien.

En av de första européer som kom hit var upptäckaren Vasco da Gama. Året var 1498 och han hade just upptäckt sjövägen från Europa till Indien.

Han blev därför en aning förvånad när det visade sig att det fanns en kristen församling i det nya landet, med kristna som aldrig hört talas om påven.

Enligt traditionen grundades församlingen av Tomas, en av Jesu apostlar som kom till Kerala efter mästarens död på korset. Därför kallas också de kristna i området för Tomaskristna.

De följdes förresten snart av en våg av judiska invandrare som flyttade till Indien efter att romarna raserat templet i Jerusalem.

I dag finns bara några få judiska familjer kvar, men den uråldriga synagogan i Cochin och en affärsgata minner om dem.

Kerala präglas över huvud taget av tolerans och "låt-leva-mentalitet". Allt annat vore omöjligt i en stat där en tredjedel av invånarna är kristna, en tredjel hinduer och en tredjedel muslimer - dessutom styrs den allt som oftast av en marxistisk regering.

Kerala har två center, Trivandrum längst ner i söder och Cochin längre norrut. Trivandrum, eller Thiruvananthapuram som den också kallas, är huvudstad och därmed statens administrativa centrum. Cochin är affärsmännens stad.

Av dessa är Cochin avgjort mest spännande. I de gamla stadsdelarna ser man fortfarande husen som byggdes av portugiser, holländare och engelsmän, i den nya delen av Cochin pulserar det moderna stadslivet. Det är här man köper indiskt siden eller tittar på de dansgrupper som uppträder i gathörnen.

Och synen när hundratals fiskebåtar i gryningen lämnar staden för att ge sig ut till havs är värd tidig uppstigning en morgon.

Tycker man stadslivet med sitt folkmyller och tutande, överfulla bussar, börjar bli för intensivt tar man tåget till bergen, till teets huvudstad Munnar eller Thekkady. Ett alternativ är att försöka få tag i en bil med chaufför. Man kan köra i egen hyrbil också, men det är inte helt lätt att hitta och (vänster)trafiken är mördande.

Saraswathy är en av tusentals teplockare som regionens näringsliv bygger på.

I ur och skur går hon ute på fälten med säcken med teblad på ryggen. Saraswathy tjänar 75 rupier - cirka 15 kronor - per dag.

Hon bjuder hem oss till sin familj som består av maken Sveniappan och barnen Aneesh och Dinash, fem och tre år.

Bostaden består av ett rum om 3x3 meter, med stampat jordgolv och en ugn i ett hörn. Vi dricker te, äter söta kakor och pratar. De är tamiler och engelskan haltande, men den går att förstå.

En tv står högst på hans önskelista, en handkvarn på hennes.

Efter ett tag kryper en annan önskan fram.

- Havet, säger Saraswathy drömmande. Havet skulle jag vilja se.

Göran Svedberg (resa@aftonbladet.se), text och foto