Hurtiga "hej" på Hurtigruten

Norges mest kända båttur handlar om fjordar och familjära nickar ombord

Här är resan där alla blir Skalman.

Efter ett dygn ombord är det mat- och sovklockan som styr - och naturupplevelserna utanför.

Välkommen till Hurtigruten, världens vackraste sjöresa.

Det håller dock inte kapten Per Pedersen helt med om. I 40 år har han jobbat på världens hav och sett kustvägar som är minst lika vackra som Norges västkust.

Men det amerikanska magasinet National Geographic utnämde nyligen de norska fjordarna till världens bästa turistmål. Och när solen dränker fjäll och fjord, då är det oslagbart vackert.

Som i dag.

Vi sitter i spisesalongen och äter monster. Den ryska Kamtjatkakrabban som kan bli över en meter mellan klospetsarna och väga tolv kilo är en ovälkommen gäst i norska vatten för fiskarna. Ombord är den en delikatess i klass med hummer och kostar 300 kronor kilot. Men fundersamma gäster vänder och vrider på arga klor innan de flyr till trygga räkor.

Stammisarna, de som åker med hela resan i elva dagar från Bergen i söder till Kirkenes vid ryska gränsen och tillbaka, sitter vid samma bord varje kväll. Den störste av dem alla, Ingvar, fick en förtroendekris när hans bord en gång var upptaget.

- Vad han hette i efternamn? Vet inte. Han var Ingvar med alla, kände oss allihop och gick som en i personalen, säger Per Pedersen.

Ingvar reste alltid tillsammans med sin norska kompis Ivar och tillhör dem som aldrig får nog av gemenskapen ombord, den stillsamma färden, och vyerna. Men strax före sin hundrade resa gick Ingvar bort och Ivar har inte längre någon att resa med.

Det var bara ett dygn sedan vi steg på i Tromsø men redan ler man fånigt mot ansikten som man lärt sig känna igen på den eviga vägen mellan soldäck och matsal. Där är damen i blå dräkt, hej hej, och där är det tyska paret med kikare runt halsen. Nick, Nick.

Pensionärerna dominerar. På tyska, franska, amerikanska och italienska spelar de kort och läser böcker. Därför är det aldrig upptaget i båtens bästa del - de varma bubbelpoolerna på taket. Att ligga här och se snöklädda fjäll ånga genom dimmorna måste vara som att bada i varma källor på Island. Luften är en enda stor Vicks Blå. På natten när midnattssolen skiner är det som bäst. Då går man in i bastun och värmer sig innan kvällen avslutas med en drink i baren medan naturen jublar utanför.

Madde Källströms mascara rinner. Det blev sent igår även om m/s Finnmarken absolut inte är någon partybåt. En övervakningskamera ser till att ingen fortsätter efterfesten i poolen. För två månader sedan slutade hon säsongsjobbet på Hurtigruten men kom tillbaka.

- Jag längtade hit igen. Det är bra betalt och långa ledigheter.

Första resan hängde hon ut genom fönstret hela tiden, nu har hon vant sig vid att jobba mitt i en tavla.

- Den allra vanligaste frågan vi får är: "Var är vi nu?" Folk vill veta vad vartenda fjäll heter och minsta lilla hus.

Och allt ska dokumenteras. Varje gång vi anlöper någon av de 35 hamnarna längs vägen vaknar folk till, rusar ut på däck, och hela utrustningen ska fram, videokameror, kikare och engångskameror. Det är en lustig syn när folk längs relingen och på kajen till slut filmar varandras objektiv.

M/s Finnmarken sträcker sakta ut sin plåtarm och en mamma springer snabbt iland för att filma familjen, för den här resan gör de kanske bara en gång i livet.

Ur fartygets inre rullar fiskelådor som gaffeltrucken halstrar. Hurtigruten är inte bara en turistattraktion utan har under sina 111 år behållit sin själ, som livsnerv för lokalbefolkningen. Sträckan kallas riksväg 1 i folkmun och på fartygen har människor både fötts och dött.

Genom fönstren pågår filmen dygnet runt. Mest fascinerande är hur det tycks finnas mänskligt liv överallt - ett hus utslängt i ingenstans eller en klunga som klamrar på ett stupande fjäll.

Mary Murgatroyd och maken Arthur från engelska Leighton Buzzard har hängt med ända sedan starten i Bergen och avverkat varenda utflykt längs vägen. Sightseeing i Trondheim, polarcentret i Tromsø och guidad tur bland Lofotens bergväggar.

- Utan utflykterna skulle det nog bli långtråkigt. Vi är inte tillräckligt gamla än för att bara sitta på båten hela tiden, säger Mary och ler.

Hon använde siffrorna i sitt födelsedatum för att gissa när båten passerade polcirkeln och kom närmast. I kväll när parfymen ligger tung över tuperade frisyrer på utsiktsvåningen ska "kung Neptun" dela ut pris och diplom till henne. Polcirkelsdopet är en rätt harmlös tillställning i all sin töntighet och ett välkommet avbrott i båtvardagen. En och en får vi gå fram till den grönklädda mannen som stoppar isbitar innanför nacken på oss. Iiiih! Så är vi döpta. Och så en skål i något som smakar kall glögg. Klart.

- Vi blev rekommenderade att åka av våra vänner. Hurtigruten är ingen vanlig kryssning där man bara åker in och ut från olika städer och går av efter två veckor. Här gör vi utflykter och njuter av omgivningarna, säger Mary Murgatroyd.

Hon och Arthur har en lång lista på resmål som de ska avverka. Nästa mål är Sydafrika. Men först ska de på ytterligare en utflykt - till Nordkap vid världens ände tidigt i morgon bitti.

550.000 passagerare om året

Åsa Erlandson