Upplev muren utan trängsel

I Simatai får du Kinas underverk för dig själv

Ensam på muren! Bästa stället att uppleva Kinas underverk är Simatai, nordost om Peking. Hit har turistbussarna inte hittat – och knappt några försäljare heller.

I fem timmar vandrar (bitvis klättrar) jag på Simatai- och Jinshanlingsektionerna av Kinas stora mur, en vacker förmiddag i början av oktober.

Först efter tre timmar möter jag någon annan besökare överhuvudtaget. Ett ungt par från Kanada. På väg ut från området möter jag en liten fransk grupp och några unga tjejer från Hongkong. Men annars ingen!

Simatai är det perfekta stället för den som vill vara ensam med världens kanske märkligaste byggnadsverk. För visst kan det vara svårt att känna vingslagen bland horderna på Badalingbiten av muren, dit de flesta Peking­besökare gör sin murtur.

Nackdelen med Simatai är att det ligger 12 mil från Peking, vilket betyder cirka 2,5–3,5 timmars resa enkel väg med taxi eller minibuss.

Men det är värt det, jag försäkrar.

Tar linbanan

Från entrén till området ser man den magnifika murens hisnande sträckning på en bergskam genom det betagande landskapet. Högst upp ligger det som kallas ”tornet med utsikt mot Beijing”. Dit ska jag!

Först åker man en linbana cirka halvvägs upp. Sen får man gå nån kilometer på en brant led upp till själva muren.

Vid första tornet stannar jag och bara lyssnar. Bara syrsor och fågelsång. Det brusande ”Stor-Peking” ligger runt knuten men varken syns eller hörs, man får nästan intrycket av att vara i vildmarken. Höjden över havet är cirka 1 000 meter.

I det andra tornet på muren dyker det plötsligt fram en liten kvinna ur mörkret, naturligtvis en försäljare. I en liten ryggsäck har hon vykort, t-shirts och böcker om muren.

Naturligtvis börjar hon genast erbjuda sina varor och jag blir instinktivt anti!

Men det är något extra med den lilla kvinnan. Bara efter någon halvminut har jag fallit för hennes charm, det glada leendet och hennes entusiastiska ­engelska.

– Jag och min man har en gård nere i dalen där vi odlar majs. Men två–tre dagar i veckan är jag här uppe på muren och säljer souvenirer, berättar hon.

Första nejet ignoreras

Efter att ha pratat med henne en stund och tackat för mig går jag ­vidare. Men som nästan alla andra kinesiska souvenirsäljare följer hon förstås efter. Det första nejet räknas inte och ofta kan man säga nej fem gånger eller fler utan att det hjälper.

Men jag inser att hon nog är lika mycket guide som försäljare, att det faktiskt skulle vara trevligt med ­lite sällskap och bestämmer mig för att hon inte är som alla andra. Vi småpratar om ditt och datt på väg upp till nästa torn. Hennes namn är Shen Xiaohua.

– Vi är 74 personer som bor här i Simatai, säger Shen. Fast det är jobbigt med skördarna nu när det blivit så torrt här.

Vi pratar lite om OS och Feng berättar att hon under sina 34 år aldrig varit i Peking, trots att huvudstaden ligger så nära.

– Men jag har varit i Miyun tre gånger, säger hon stolt.

Miyun är en ganska stor stad mellan Peking och Simatai som växer explosivt och där mängden futuristiska byggnader närmast påminner om en Star Wars-dekor.

Simatai-muren är liksom Badaling-sektionen renoverad och därmed ganska lättgången. Men vid torn nr 8 är det stopp! En skylt talar om att det förbjudet att fortsätta på den orenoverade delen av muren.

Skit också, jag som läst om smala delar av muren där man behöver ha båda händerna fria för att ta sig fram och med 500 meters stup rakt ner.

Det stämmer inte längre, i varje fall inte om man följer reglerna. Sektionen stängdes av i fjol, efter flera dödsolyckor på den smala muren.

Jag kommer aldrig att få njuta känslan att stå i ”tornet med utsikt mot Beijing”!

– Men gå du åt andra hållet och vandra på muren mot Jinshanling, den är orenoverad och spännande, säger Shen tröstande. Hon pekar på nästa berg där muren slingrar sig fram.

Shen stannar på ”sin” del av muren och innan vi skiljs köper jag förstås en dyr ­Simataibok av henne, utan att pruta nästan någonting.

Inte påflugna

Från Simatai-muren tar man sig lätt på en liten hängbro över till den 14 km långa Jinshanlingsektionen. Den är nästan helt orenoverad vilket gör den både spännande och krävande att uppleva.

Delvis är det brant och det gäller att ha bra på fötterna. Underlaget i branterna är knaggligt och det finns lösa stenar.

I några av de 14 torn som jag passerar innan jag vänder finns det försäljare av vatten, öl och vykort. Men inte alls påflugna. Den enda som följer efter mig en bit är en kvinna från den kinesiska delen av Mongoliet.

Hennes historia är att maken har skadat sig och nu sitter hemma och super. De två barnen far illa.

– Snälla, köp några vykort så att vi kan få det lite bättre.

Mongoliskan, vars namn är Tur Genur är också trevlig och följer mig sista biten upp till 14:e tornet som ligger högst upp på denna del av muren.

Jag känner vingslagen igen och tycker mig se förfäderna till kvinnan bredvid. Fruktade mongolkrigare som i arméer sprängde fram på sina hästar. På murarna fanns kejsarens soldater, utrustade med vapen.

Naturligtvis köper jag några av hennes vykort, alldeles för dyrt!

Jag tar farväl av Tur och påbörjar nedstigningen till entréområdet, fem kilometer bort och 500 meter lägre ner. Man svävar nästan bokstavligen på moln, på toppen av världen.

Läs guiden:

Mats Carlsson Lénart