Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

Varmt, vackert - och inte en mygga

Uppdaterad 2017-07-31 | Publicerad 2002-09-03

Hösten perfekt för första tur på fjället

I 100 år har turisterna hittat till Abisko.

Nu är det min tur.

Tillsammans med fotografen Stefan lämnar jag storstadsbruset för att fjällvandra för första gången – bland stenrika dalar, branta fjäll och modiga killar.

– Det var iiiskallt!

Jens Persson har precis badat i den sjugradiga glaciärsjön Rissajaure, som även kallas Trollsjön. Den är en av Europas klaraste sjöar, med ett siktdjup på 37 meter, och ligger omgiven av fjäll .

Tillsammans med sina föräldrar har elvaårige Jens lämnat Varberg för de lappländska fjällen.

– Det är kul. Man ser häftiga saker som vattenfall och berg, säger han och springer fram längs stigen till skillnad från de äldre som sparar lite mer på energin.

Malmbanan ett stordåd

Vi är 14 vandrare som med ryggsäckar, gångstavar och stövlar lämnar turiststationen på morgonen. Dimman ligger tät och täcker både fjället Nuolja och det blåa Torneträsk. Vi följer fjällföraren Erik Heyman uppför det lågalpina landskapet. Nedanför rasslar malmtåget förbi.

Det var tack vare Malmbanan som turisterna upptäckte Abisko. Den 18 september firar turiststationen att de funnits här i 100 år, bara några dagar efter det att Malmbanans 100-årsjubileum avslutats (13–15 september).

Rallarna var 5 000 och arbetade i fyra år med att färdigställa järnvägen på vilken malmen från Kiruna kunde forslas till Narvik. Ett stordåd med tanke på hur naturen ser ut – på vissa håll klamrar sig rälsen fast vid de branta fjällsluttningarna.

På vägen uppför stannar vi till då och då. Erik pekar ut fjällens blommor och låter oss smaka på ormrotens frön som kan användas i matlagning. De smakar lite grann som pepparrot.

Marken runt Abisko är kalkrik och det är en av de solsäkraste platserna i landet. Här finns en växtlighet som lockar botaniker från hela världen. I nationalparken som omger turiststationen växer också den sällsynta lappfelan, en liten och oanselig orkidé. Men var den finns är hemligt – det sägs att risken annars är stor att tyska samlare tar den.

Overkligt vackert

Det är först vid elvatiden, när vi sätter oss för att dricka varm choklad och äta bullar, som diset lättar. Dimridån dras bort och ger plats för sol, blå himmel och fjäll. Mäktiga, ståtliga fjälltoppar som målats fläckiga av snö. Det är overkligt vackert och man förstår varför naturen i Abisko lockat så många konstnärer genom åren. John Bauer, Bruno Liljefors och Isaac Grünewald är bara några av dem.

Vandringen fortsätter genom Kärkevagge, stendalen. Här ligger stora stenblock som rester efter inlandsisens framfart och vintrarnas kyla. En ensam ren följer oss med blicken.

Vi fyller på våra vattenflaskor från bäckar längs stigen. Många turister blir imponerade av att det går att dricka direkt från naturen. När vi sätter oss ned för en eftermiddagsrast brusar det inte bara från det klara vattnet bredvid, utan även i fötterna.

Hösten bästa tiden

Efter 13 kilometer slutar färden i Vassijaure där vi tar tåget mot Abisko igen. Lars Kalderén, 74, har vandrat mycket i fjällen. Han tycker att sensommaren och hösten är en av de bästa tiderna.

– Alla bär och höstfärger är fina, nattfrosten har fryst bort myggen och vädret är varmt och vackert.

Han ger dagens tur fem plus. Jag är beredd att hålla med. Nästa gång hoppas jag bara att mina fötter är lika oberörda som hans. För tillbaka ska jag. Det är häftigt att vara turist i sitt eget land.

Anna Careborg

Följ ämnen i artikeln