Årets bubblare: Baltikums riviera
Uppdaterad 2017-07-25 | Publicerad 2009-07-17
Mil efter mil av fina sandstränder bara en timme från Sverige
En knapp timme i flygsätet, 20 minuter i taxin och en minuts promenad – Jurmala på Baltikums Riviera är bara ett stenkast bort.
Vi tar tempen på sommarsemesterns uppstickare.
Det första vi kollar in? Stranden, givetvis.
Den ska tydligen vara tre mil lång, bred och ... puh. Jag blir paff när jag ser den. Ingen har överdrivit; stranden i lettiska kuststaden Jurmala slår det mesta jag sett på de här breddgraderna – med hästlängder. Som sig bör, faktiskt, med tanke på att ordet jurmala betyder just strand.
Den ljusa sanden är mjuk som puder och det blå vattnet mörknar mot horisonten. Vita fiskmåsar guppar på ytan.
Ena halvan av stranden, upp mot tallskogen, är mjuk och perfekt för en filt, en bok och en fikakorg. Andra halvan är hård och platt och fungerar som gågata – bokstavligen.
Kvinnor i bikini, män i shorts, tjejer i klänningar, damer i upprullade långbyxor och gubbar i skjorta går längs stranden. En del strosar, andra kör extrem powerwalk. Och titta där, några cyklar mountainbike och ett gäng på sju unga män i badbrallor joggar förbi.
– Vilken opretentiös strand, det verkar vara okej att göra vad som helst och se ut hur som helst, säger fotografen Hannah.
Vackra träkåkar
Vi följer strömmen längs strandkanten. Ser strandserveringar, barn som leker, en man som yogar, ett grått öststatskomplex till hotell, en magnifik villa och ett förfallet aprikosfärgat palats. Snart viker vi av, lämnar stranden och promenerar in i staden igen.
Eller stad och stad, det är mest hus, ärligt talat. Otaliga vackra trähus – tänk filmer från amerikanska södern – byggda i början av 1900-talet.
En del är renoverade, med de sirliga glasyrliknande detaljerna vitmålade, och flortunna gardiner innanför fönstren. Många är förfallna med sliten färg och vackra, tunna fönsterrutor som nog vinden kan spräcka en isande dag.
Full fart på stranden
Några är bortom all räddning. Vissa har redan rivits för att ge plats åt moderna efterapningar eller betongvillor inspirerade av amerikansk förort.
Utanför ett av trähusen träffar vi Rigabon Julia Seleznova.
– Vårt hus byggdes på 20-talet och togs ifrån oss under Sovjettiden. Många hus skänktes till sanatorier, men vi fick tillbaka vårt på 80-talet och nu har vi det som sommarhus. Det är så synd att så många står och förfaller, men ägarna har inte råd att renovera dem, säger hon.
Vi lämnar henne i trädgårdens semesterlugn för en ny runda på stranden. Ju mer klockan blir, desto fler badar och volymen på både människor och musik blir högre.
Vid tre är stranden packad; fotbollsmatcher är i full gång, trampbåtar far fram i vattnet och sandslott växer av familjers samlade styrka. Det är extremt långgrunt, de som simmar är långt ute i havet.
– Det är Lettlands mest kända strand. De som har hus här är rika, det är mest ryssar, men många åker hit till stranden på dagarna, säger Natalie Serpntko, 20, från Riga.
Kersti Sundström och Berit Hansson har rest hit från Stockholm och njuter i varsin solstol vid vattenbrynet.
– Vi tycker att det är jättebra här. Dels går det ju så fort att åka hit, dels är det skönt att det inte är så varmt, säger Kersti.
– Ja, om det regnar får man ta det, då kan man ju hyra en cykel eller gå på massage, säger Berit.
Jurmala är en urgammal kurort och det formligen kryllar av span. Det finns stora, små, lyxiga och enkla varianter. Behandlingarna kostar ofta betydligt mindre än hemma, en massage på 20 minuter kostar inte ens 150 kronor.
– Många som kommer hit gör det just för att gå på spa. Staden är och har alltid varit en av de mest populära kurorterna, framförallt under Sovjettiden, säger Solveiga Freiberga på Jurmalas turistbyrå.
Varierad meny – för köttätare
På kvällen kollar vi in huvudgatan i Majori, Jurmalas centrum.
Ryssar och letter vimlar bland halvtama katter på promenad. Restaurangerna och kaféerna är många, alla med egen musik i högtalarna och varierande menyer, både vad gäller pris och innehåll. Det går att bli serverad både rysk pelmeni, lettiska baconpiroger, thaimat och pizza.
Varierad vegomat är dock sällsynt. Vi går länge och letar, kött är inte vår grej. I går åt vi italienskt, så det går bort. Kräsna vägrar vi se oss förvisade till thaimat.
På en restaurang, som säger sig vara ”over the top”, kan kocken bara ordna en större portion av gazpachon på förrättsmenyn. Suck.
Vi möter Eva Hansen från Bergshamra som tillsammans med tvååriga dottern Hanna har rest i Baltikum under tre veckor. Jurmala är sista stoppet.
– Det är lite för turistifierat här för min smak, för mycket håll i gång. Men stranden är väldigt barnvänlig och Hanna gillar den. Och så är det ju nära, det är ett stort plus, säger Eva.
De lagar kassler ”hemma” i kväll, i köket hos familjen de hyr in sig hos. Själva letar vi vidare. Ser många skrivna rader med kött, korv och fisk.
Till sist hamnar vi utanför ett litet betonghotell. På en trästol intill en grusig gårdsplan, invirad i en leopardmönstrad filt käkar jag aubergine med grönsaker och ost. Ganska gott, faktiskt.