Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

Ett stilla äventyr på eget bygge

Uppdaterad 2017-07-28 | Publicerad 2004-06-19

Det går inte fort, men det går framåt.

Med en hastighet av två

kilometer i timmen flyter vi fram längs Klarälven.

Det är vi, flotten och naturen - en ganska behaglig tillvaro. Det enda som kan hota lugnet är förrädiska sandbankar eller strömmande bakvatten.

Men den som tror att en flottfärd enbart är förknippad med avkoppling blir snabbt varse att det inte riktigt stämmer. Först måste nämligen timmerflotten byggas - och det är inget för arbetsskygga, den saken är klar.

Vi är ett 20-tal personer som samlats vid Klarälvens strand i Stöllet, fyra mil norr om Torsby i Värmland, för att bygga vår flotte. Några av oss ska bara vara ute över dagen medan andra ska vara borta i fyra dygn. Men principerna för byggandet är de samma. Det viktigaste är att gå grundligt till väga. Knoparna måste slås på rätt sätt om flotten ska hålla hela färden. Att bara knyta en vanlig knut duger inte.

Ovanför strandkanten ligger en hög trave med stockar. Varje stock måste lyftas ner från högen och sedan bäras ett tiotal meter fram till slänten, där man sedan släpper stocken och låter den rulla ner i vattnet.

- Ok, här kommer nästa, ropar Patrik Johansson och ger stocken en knuff.

Några meter ut i vattnet står Marit Johansson, praktikant på Vildmark i Värmland, och tar emot stockarna tillsammans med Resas reporter. En efter en sammanfogar vi dem med hjälp av enkla och dubbla halvslag.

Flotten måste byggas i vattnet, annars blir den omöjlig att flytta när den väl är färdigbyggd. Då väger den ungefär ett ton, berättar Marit.

I vattnet känns inte stockarna särskilt tunga. Efter en knapp timme är bottenlagret klart och det hela börjar faktiskt likna en flotte. En och en halv timme senare har vi surrat fast de båda översta lagren och vår flotte är nästan klar. Det är inte utan en viss stolthet som vi hjälps åt med att lasta på vårt bagage på flotten och ger oss iväg.

I sakta mak glider vi bort från stranden, söderut längs Klarälven. Först infinner sig en känsla av förvåning: ska det verkligen gå så här sakta? Men det dröjer inte länge förrän vi finner oss mer än väl tillrätta. Runt oss finns bara skog och vatten. Landskapet är både vackert och rogivande. Vi sträcker ut oss i flotten och låter den föra oss dit den vill.

Snart passerar vi ett annat sällskap som är i färd med att bygga flottar. Kompisarna Lisa Richardsson, 26, Jennie Grekula, 29, Mie Heintges, 32 och Åsa Svensson, 32, alla från Karlskrona, ska snart ge sig ut på en fyradagars flottur. Nu står de på den leriga bottnen och håller som bäst på att knyta ihop de sista repen.

- Målet är att vi ska komma i mål, säger Åsa Svensson.

- Helst som vänner, inflikar Mie Heintges varpå alla skrattar.

För att hålla humöret och trivseln på topp har tjejerna laddat upp med radio, kortlekar, yatzy, brassestolar, grill, små rutiga dukar och vinglas.

I packningen finns också köttbullar, pulvermos, soppa, pasta, grönsaker liksom godis, kex och vin.

- Det ska bli jätteroligt, men det är ingen skönhetsresa, precis, säger Lisa Richardsson och håller upp sina båda händer där det sitter ett par smutsiga handskar.

Freddie Norberg med sonen Robin Norberg, 17, Täby, har haft en betydligt bekvämare start på sin flottfärd. De glider fram på en pontonflotte som var färdigmonterad från början.

- Vi är ju ute för att åka flotte - inte för att bygga, menar Freddie Norberg.

- Men visst, det finns säkert en tjusning med att bygga flotten själv, det inser jag.

Som hängivna seglare har far och son svårt att bara låta flotten sköta jobbet. I fören har Freddie och Robin tillverkat ett provisoriskt segel, och emellanåt paddlar de för att komma fortare fram. När vi möter dem har de hunnit betydligt längre än planerat.

- Vi kör en sexdagarstur på tre dagar. Vi är stressade stockholmare, säger Freddie Norberg skämtsamt och skrattar.

Ändå har de hunnit njuta, försäkrar de.

- Ja, det här är bättre än bra! Vi äter gott och har det skönt. Det här är helt suveränt.

När Resa tittar in på flotten vankas det mat. Robin håller på att laga pyttipanna i spritköket. I går blev det en trerätters middag där bland annat fläskfilé stod på menyn, berättar Freddie nöjt.

Själva nöjer vi oss med att grilla korv på vår medhavda engångsgrill. Just som vi ska njuta av maten händer det som vi har blivit varnade för: vi stöter på en sandbank och går på grund.

Trots att vi använder den långa stören som hör till flotten och paddlar febrilt kommer vi inte loss. Marit och Patrik hoppar av och försöker putta loss flotten från sandbanken. När inte heller det fungerar hoppar även vi andra av och med gemensamma krafttag kommer vi till slut vidare. Men då har Marit och Patrik redan hunnit bli fullständigt genomblöta. Skrattande åker vi vidare och äter våra nu ljumma grillkorvar.

Sista biten av färden går lugnt och vi råkar varken ut för några fler sandbankar eller för så kallat "bakvatten" som gör att flotten kan bli stillastående, mitt i en ström.

Fyra och en halv timme efter att vi startade är vi framme vid Björkebo, vårt slutmål. Det känns lite vemodigt att plocka isär flotten som under dagen har blivit en kär vän, men vi kan knappast släpa med oss en 1 000 kilo tung timmerflotte hem.

Stockarna flyter sakta in i ett hägn där de senare hämtas upp för att fraktas tillbaka till startplatsen i Stöllet. Inom kort kommer några andra att sitta på de gamla trästockarna och njuta av att glida fram på Klarälven.

Hoppas att de var kloka nog att boka en flerdygnstur, tänker jag när vi samlar ihop våra tillhörigheter på stranden.

Vår korta dagstur fungerade mest som en aptitretare för nya, längre flottäventyr.

Therése Alhult

Följ ämnen i artikeln