Korsade Kina på cykel – två gånger
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-09-26
”Jag ville inte bara hänga med utlänningar”
Att en gång cykla 400 mil – tvärs igenom Kina – skulle räcka för de flesta.
Men inte för Marcus Haraldsson.
Han fick blodad tand och bestämde sig för att göra det en gång till. Sju år senare.
Och fick se Kina gå från medeltid till nutid.
När Marcus träffade Fu Hong första gången var hon 9 år och utskickad av sina föräldrar för att valla bufflar. De möttes i en serpentinkurvig backe, mitt ute på vischan, där Marcus kom cyklande.
Han minns att hon hade page-frisyr och var klädd i en stickad väst och grårutiga byxor. Mötet blev kort. Marcus fick veta att Fu Hong bodde med sina föräldrar och syskon i ett ljusblått litet hus mellan risfälten. De ägde en buffel och tvingades arbeta hårt för att få ut lite ris och kål ur de små åkerlapparna. Inget konstigt med det, det var så vardagen såg ut för många kineser.
Efter en stund tog Marcus farväl och satte sig åter på cykeln. Det skulle dröja sju år innan han såg henne igen.
Mest mopeder
Marcus tar en klunk ur fika-muggen. Restaurangvagnen på tåget mellan Sala och Stockholm är packad. Lika packad som en cykel-väg i Peking.
– Men vet du att folk knappt cyklar längre där. Det är mest mopeder nuförtiden.
Marcus berättar att han varit intresserad av Kina ända sedan han som liten såg ett naturprogram som handlade om sockertoppsbergen i Yangshou. Han drömde om att cykla dit en dag.
1997, efter gymnasiet, läste han kinesiska på Göteborgs universitet och samlade ihop tillräckligt med studiemedel för att kunna åka till Chengdu och plugga vidare året därpå. Förutom det något udda språkvalet skiljer sig inte- hans historia från många andra utbytesstudenter.
Men när han väl var i sina drömmars land blev han besviken. Omringad av andra utländska studenter lärde han sig mycket – om amerikansk basket och kanadensisk hockey.
– Jag ville lära känna Kina och inte bara hänga med utlänningar.
Gyllene läge
En eftermiddag när han stod i duschen kom han ihåg sin gamla dröm, om att cykla till Kina. Eftersom han redan var där kunde han ju inte cykla dit – men han kunde cykla tvärs igenom.
– Jag var 20 år och jag hade ett gyllene läge. Jag tänkte att om jag inte skulle göra det då så skulle det aldrig bli av.
Svårare än så var det inte. Han köpte en mountain-bike, skickade efter friluftsutrustning från Sverige och gav sig av.
Den första resan – det skulle bli en till några år senare – beskriver Marcus som ett äventyr. Det var en ”upptäcka-mig-själv”-resa och han ville se om han klarade av det. Det handlade mycket om prestationen i sig.
Annorlunda men lika
Marcus rabblar upp några namn på ställen han kom till. Några, som Chengdu, Kanton och Hong Kong, låter välbekanta. Men Chongqing, Yangshuo och Shenzhen? Krummelurnamnen förstärker onekligen känslan av att allt och alla är helt annorlunda i Kina.
– Äsch, det finns många likheter också. Kineserna är ett gemytligt och trevligt folk och man vill sig själv och sina närmaste väl, invänder Marcus.
I samma andetag poängterar han också att det är omöjligt att ge en bild av Kina. Det väldiga landet består av många bilder – eller en bild som ständigt förändras. Marcus, om någon, såg förändringen.
På cykelsadeln satt han på första parkett. Inte nog med att resan gick tillräckligt sakta för att han skulle hinna se detaljerna och möta människorna. Han upplevde dessutom allt två gånger.
Med hjälp av fotografierna och intrycken från den första resan sökte han sig nämligen tillbaka till samma ställen och samma människor en andra gång – sju år senare.
– Jag var väldigt nyfiken på vad som hade hänt med människorna jag träffade, på deras livsöden.
Marcus berättar om nya hus och nya tempel han såg på sin andra resa. Om att många kineser hade skaffat mobiltelefon, flyttat från landsbygd till städer och bytt jordbruk mot industriarbete.
Han berättar om Fu Hong, flickan som vallnade bufflar i serpentinbacken och efter en liten stund förstår jag att för Marcus kom hon att symbolisera mycket av den förändring Kina har gått igenom.
När han återvände till serpentinbacken sju år senare var nämligen Fu Hong borta.
Timlön: fyra kronor
Kvar i huset vid den kurviga backen fanns bara mamman i familjen. De andra, Fu Hong, hennes pappa och syskon, var spridda över hela södra Kina. De flesta av dem jobbade i industrier.
Fu Hong och en av systrarna hade flyttat till Kanton vid kusten för att börja jobba på en kondomfabrik. De tjänade inte mycket, runt fyra kronor i timmen, men pengarna som blev över skickade de till mamman.
Familjen var splittrad och kunde bara träffas en vecka om året.
Å andra sidan hade deras ekonomi blivit bättre. Huset var nybyggt och de hade haft råd att köpa tv.
– Det var en total förändring och det såg likadant ut för väldigt många familjer. Det är en enorm folkomflyttning som pågår. Landsbygden avbefolkas, säger Marcus.
Osannolikt nog lyckades han ändå träffa Fu Hong, i Kanton några månader senare. Hon och systern berättade att de trivdes. Fu Hong hoppades kunna åka utomlands i framtiden, men insåg samtidigt att det skulle bli svårt att förverkliga sin dröm.
Sammanlagt 400 mil
När Marcus lämnade Fu Hong den andra gången var han nära resans mål. Proppfull med intryck och erfarenheter av möten med vänliga och vanliga kineser rullade han in i Hongkong efter sammanlagt 400 mil och fem månader på cykelsadeln.
– Det gick bra. Det var en fantastisk upplevelse. Och cykeln höll. Jag behövde bara laga den några gånger.
Samtidigt säger han att det känns avlägset att göra en tredje resa längs samma väg, men kanske åker han och hälsar på någon av alla de människor han träffade.
– Men man vet aldrig, efter den första resan kändes det också avlägset att cykla samma väg en gång till. Men det gjorde jag ju ändå.
