På luff bland 24 000 öar

Enkelt, prisvärt och överraskande roligt

Upplägget såg fint ut – för vuxna som gillar natur och kulturhistoria. Men barn har ju lite andra krav.

Öluffen i Roslagen blev ändå en succé – tack vare pannkakor, stenar, en orm och tre igelkottar.

RESAs Anders Sandberg tog med sig barnbarnen Adrian, 3, och Sebastian, 7, på skärgårdsäventyr.

På Strömkajen – där skärgårdsbåtarna lägger till i Stockholm– är kön lång en timme före avgångstid. Folk vill försäkra sig om ett bra bord i båtens kafe­­teria. Och när vi kommit ombord och parkerat barnvagnen är förstås alla bord upptagna.

Vi sätter oss längst fram, där man ser bra, jag, min svärdotter Jessica och hennes två barn, Sebastian och Adrian. För enkelhets skull har vi köpt ett helt skärgårdspaket på fem dagar, där både båtturer och övernattning på vandrarhem är förbokat och betalt.

Varje nytt bryggstopp är intressant för killarna. Däremellan ägnar sig Sebastian åt sin game boy. Lillebror Adrian tittar fascinerat på alla båtar tillsammans med mamma Jessica.

Rysk invasion

Sedan blir det dags för en glass som kräver odelad koncentration och plötsligt är vi framme vid vårt första stopp, Siaröfortet.

Det ligger inte på Siarö utan på den lilla Kyrkogårdsön som heter så för att kolerans offer begravdes där. Fortet byggdes mitt i Furusundsleden efter första världskriget och skulle stoppa ryska invasionsförsök men var föråldrat redan innan det var färdigbyggt. Logementet där mannarna bodde är vandrarhem i dag, ett gammalt trähus med rejäla utrymmen och en terrass ut mot havet. Där äter vi lunch, grabbarna lassar in pannkaka med sylt innan vi går för att titta på fortet.

Fortet är insprängt i berget för att stå emot bomber och granater men inte synas utifrån. Gångarna och bergrummen dryper av fukt. Vi tittar på sovsalar, kök och kanontorn.

Sebastian gillar inte miljön.

– Vad är det som låter, undrar han oroligt över några mystiska ljud.

Vi tittar på ett bildspel och en film men till slut säger Sebastian:

– Jag vill inte vara här!

Orm intar fortet

Ute i solen spricker trollen, som bekant. Fortets utsida visar sig vara en suveränt spännande lekplats. Killarna klättrar i skyttevärn och vallgravar, tittar in i gluggarna på de svarta kommandotornen, imponeras av de stora kanonerna, springer över fortets böljande betongtak. Det är utformat för att smälta in i terrängen men gör ett surrealistiskt intryck:

– Det ser ut som någonting som Gaudí har ritat, säger mamma Jessica.

Adrian gör en fascinerande ny bekantskap: en orm!

En lång, vackert gråskimrande snok med de karakteristiska gula fläckarna på huvudet försöker på alla sätt komma undan vår uppmärksamhet men kommer ingen vart på den hala betongen.

Till slut slinker den nerför en trappa in i fortets dunkel. Adrian undrar om den har något att äta därnere. Jag försäkrar att det är gott om grodor.

Jordgubbsläsk och chokladboll blir ett stärkande mellanmål innan vi går ner till stranden. Där tillbringar Adrian och Sebastian två timmar med att plocka stenar som de slänger i vattnet. Våra farhågor om att killarna skulle ha tråkigt och sakna sina leksaker var obefogade. Så länge det finns fria ytor att springa på och sten att slänga i sjön är de lyckliga.

Hyr en kanadensare

Sebastian och jag går och tittar på kolerakyrkogården.

– Hoppas det inte kommer några skelett och hoppar på oss, säger han.

Kyrkogården syns inte så mycket. En extra frodig växtlighet är vad som minner om kolerans offer.

När vi hyr en kanadensare för 70 kronor och ger oss ut på böljan inträffar ett mirakel: de två små kvicksilvren sitter alldeles stilla i båten hela tiden.

Vi kajkar norrut. Inne i Siarösundet är det fridfullt, ända tills ett dovt tutande bryter stillheten och ångaren Blidösund stävar förbi med god fart och mäktigt svall som får oss att gunga mer än vad som är kul. Passagerarna vinkar glatt, vi väser förbannelser över dem. Men lugnet sänker sig snart igen.

Vi vänder och paddlar sakta hemåt mot solnedgången. Då inträffar katastrofen:

– Min mapp! Min mapp!

Adrian ylar i högan sky. Han har tappat nappen i sjön.

— Jag ser den, säger Sebastian. Han lotsar, vi paddlar febrilt, Jessica fiskar elegant upp nappen med en svepande rörelse. Friden återställd.

Kaffe på terrassen

Vandrarhemmet är ett vackert och rymligt trähus som en gång var logement för mannarna på fortet. Vi har ett ljust och fint fyrbäddsrum en trappa upp med en dubbelsäng och två våningssängar. Vi bäddar snabbt med vårt hyrda sänglinne. Adde får sova hos mamma i dubbelsängen och Sebastian klättrar raskt upp i överslafen. Vi slocknar som utblåsta ljus i den lantliga friden.

Frukostbuffén nästa morgon är en positiv överraskning, god och riklig. Vi äter bekvämt i den stora ljusa matsalen och tar sedan med kaffet ut på terrassen.

Sebastian vill inte duscha, det stora gemensamma duschrummet i en bod på gården känns främmande och läskigt.

Utflykt till Saltkråkan

I det här öluffarpaketet ingår rabatt på en båtutflykt från Siaröfortet. Vi väljer Norröra, ön där "Vi på Saltkråkan" spelades in 1963.

Utflykten är en av världshistoriens sämst förberedda men blir ändå lyckad. Vi träffar Inja-Bodil Sylvan, boende på ön. Det är allmän städdag och hon röjer sly vid vägen. Hon tipsar oss om en badplats och visar vägen till kafé Snickargården där farbror Melkers hus ligger.

Farbror Melkers hus är snabbt avklarat och vi går och badar. Badviken är långgrund och barnvänlig. Killarna badar tills de är blå.

I Inja-Bodils trädgård väntar en gunga och en trädkoja. Och på båtbryggan sjunger killarna medan de slänger stenar i vattnet. Det blir en fin skärgårdsdag, trots att vi inte ser mycket av Saltkråke-minnena.

Kossor på stranden

Nästa dag bordar vi båten igen, denna gång till Kapellskär och naturreservatet Riddersholm.

Vandrarhemmet ligger en och en halv kilometer från bryggan och lite för nära motorvägen E18. Men det är bekvämt inrett.

Någon affär eller restaurang finns inte, bara campingplatsens proviantbod. Deras utbud räcker till en hyfsad frukost. Middagen blir dock lite påver: pasta med Bullens pilsnerkorv, utan ketchup.

Vi tar det lugnt, spelar en runda minigolf på campingen och promenerar i omgivningarna, med blomstrande ängar, hagar och lundar. Våra medluffare Elisabeth Andersson och Gustaf Söderberg är lite besvikna:

– Några av de skyltade naturstigarna var igenvuxna och oframkomliga. Vi letade rätt på en badplats som ska vara fin men den var ockuperad av kossor, säger Elisabeth.

"Titta, ett spökträd!"

Men när vi ska åka vidare skjutsar värden Gunnar Lodin vårt bagage på sin pickup. Jessica och barnen får också plats, något som uppskattas av killarna.

– Vad fint det är här, säger Sebastian när vi kliver in i vandrarhemmet på Fejan, vårt nästa stopp.

Fejans främsta dragplåster är skärgårdskrogen där vi äter en god och dyr lunch.

Därefter går vi mot en hägrande badplats. Förbi rökeriet på öns östra sida där man röker nyfångad abborre och sik enligt konstens alla regler och vidare genom trollskogen, i alla fall enligt Sebastian:

– Titta, ett spökträd, säger han.

Vissa träd har angripits av larver som spunnit sin väv kring dem, och de ser verkligen spöklika ut.

Adrian skriker plötsligt:

– MYJEJ! MYJEJ! MYJEJ!

Han har hamnat mitt i en myrautostrada som korsar stigen, och en armé av myror klättrar uppför hans små ben. Han steppar vilt och skriker.

Vi avbryter expeditionen, går tillbaka och äter middag på krogen.

Hamnar på fel brygga

Nästa morgon blåser det rejält. Flaggan står rakt ut från flaggstången. På grund av vinden ska båten lägga till vid ångbåtsbryggan, står det på ett anslag. Samma besked får vi i receptionen. Så vi lufsar iväg 300 meter genom skogen och väntar på ångbåtsbryggan – bara för att se när båten lägger till vid den vanliga bryggan.

Gustaf Söderberg sprintar tillbaka och talar om för besättningen att vi väntar på ångbåtsbryggan.

Sedan kan Arholma välkomna oss med äkta gammaldags skärgårdscharm: folklivet på bryggan, den lilla handelsboden, vägen som slingrar sig mellan gårdar och gärden, och så det vackra vandrarhemmet vars gård skuggas av en stor åldrig ask.

Det är en gammal roslagsgård, Bull-Augusts gård, som renoverats så varsamt som möjligt.

Vi hade gärna stannat två nätter här för att hinna se mer av den stora ön. Det finns cyklar att hyra, men bara för vuxna, tyvärr.

Elisabeth Andersson och Gustaf Söderberg cyklar runt på ön.

– Jättefint, men när vi försökte komma ner till vikarna kändes det ofta som vi var inne på privat område, säger Gustaf.

Möter igelkottar

Sebastian och jag går ut för att hitta en fotbollsplan istället. Vi möter en igelkott, som passerar tätt intill utan att märka oss på igelkottars närsynta vis. Kul. Fast någon fotbollsplan hittar vi inte.

Inte förrän vi kommer tillbaka till vandrarhemmet igen. Där ligger en liten men jämn och välklippt plan med två mål, alldeles intill en kohage. Matchen kan börja. Några kvigor är storögda åskådare.

Sebastian vinner med 5–3. Farfar hänger inte med i djupledslöpningarna.

Tillbaka på vandrarhemmets gård träffar vi en igelkott till. Gästerna som bor i bryggstugan berättar att det finns tre stycken, de är nästan tama och äter ur händerna.

Sebastian är överförtjust. Igelkottarna blir hans kompisar resten av vistelsen. Han stannar ute på gården och pratar med dem långt efter ordinarie sängdags.

Fem timmars båtresa

Arholma har en av skärgårdens få kvarvarande handelsbodar, så nästa dag handlar vi mat och lagar vår egen frukost i vandrarhemmets rymliga kök medan vi småpratar med andra gäster. Att träffa nya människor är en del av charmen med vandrarhemsboendet.

När det är dags att lämna Arholma letar Sebastian förtvivlat efter sina polare igelkottarna för att säga adjö, men de syns ingenstans.

Båtresan hem till Stockholm tar fem timmar men inte heller nu har pojkarna tråkigt. Vi sätter betyg på resan tillsammans med Elisabeth och Gustaf.

– Den motsvarade våra förväntningar och var klart prisvärd, är deras slutomdöme.

När vi lägger till vid Strömkajen står en välkänd och efterlängtad person där.

– Pappa!

Adrian kramar. Sebastian kramar. Ingen tvekan. Det roligaste hittills är att få återse pappa.

Luffarna rankar öarna och sätter betyg på resan

ADRIAN

SEBASTIAN

JESSICA

ANDERS

Anders Sandberg