I spåren efter Che Guevara

Från slummen i Buenos Aires till världspolitiken i Venezuela

Från slumkvarteren i Buenos Aires via Amazonas spännande djungel till den världspolitiska hetluften i Venezuela.

Mycket är sig likt sedan revolutionären Che Guevara genomförde sin historiska resa genom Sydamerika för 50 år sedan.

RESAs Jakob Lagerkranser har sökt spåren efter honom.

1 Argentina

Ett öronbedövande vrål stiger upp från sextiotusen strupar och himlen försvinner bakom tusentals pappersrullar som kastas ned mot planen när domaren blåser igång matchen mellan River Plate och Boca Juniors. Det här är världens hetaste fotbollsderby. Barcelona mot Real Madrid framstår som ett parti kubb.

Det är nästan femtiofyra år sedan Che Guevara påbörjade sin mytomspunna Sydamerikaodyssé här i Buenos Aires.

Under de fem dagar vi har varit här har vi ätit fantastisk mat för struntsummor, gått på klubbar som har öppet hela natten, sprungit undan för trafiken på de enorma avenyerna och promenerat längs vattnet från Puerto Maderas imponerande skyskrapor till slummen i La Boca.

Några timmar senare lämnar vi stadion, matchen slutade 0–0, för att följa Ches fotspår.

Vi reser söderut längs kusten och sex dagar senare står vi uppe på Cerro los Tres Picos, södra Pampas högsta berg, och försöker locka ned Bruno – en vettskrämd hund – ur en klippskreva. Vi har just varit uppe på den högsta toppen och har haft Bruno som objudet sällskap under hela vandringen. Efter en spännande dag då han fått jaga kor, hästar och lamor har det nu tagit stopp alldeles nära toppen och han vågar varken röra sig uppåt eller nedåt. Till slut lyckas vi locka ned honom och fem timmar senare är vi tillbaka på ranchen där han bor.

Jag och Markus, som är ledbrutna som gamla gubbar efter vandringen, är tvungna att spela fotboll med folket på ranchen innan vi kan åka tillbaka till vårt hotell i närbelägna Sierra de la Ventana.

Dagen efter tar Markus en buss tillbaka till Buenos Aires. Jag fortsätter, ensam.

– Wake up!

Belgi, en av de tre israeler jag har hyrt bilen med, ruskar mig ur sömnen. Vi står parkerade vid en spegelblank sjö. De andra sitter på stranden och kokar sitt speciella kaffe med utsikt över en tät barrskog och snöklädda berg.

Sedan nästan två veckor tillbaka befinner jag mig i Argentinas sjödistrikt som sträcker sig drygt trettio mil längs gränsen till Chile med Junin de los Andes i norr, Bariloche i söder och San Martin de los Andes mitt emellan. Med sina sjöar, berg och orörda skogar är det en av de mest natursköna platser jag varit på. Enligt Che var Amazonas oändliga regnskogar det enda andra ställe som utövade lika stor lockelse på honom.

Under en tre dagars hike på egen hand utanför San Martin fick jag en av de starkaste naturupplevelser i mitt liv, men jag kunde inte sova. De israeliska grabbarna skrattar åt mig. De har just muckat från det militära och föredrar att sova ute i det fria.

Efter det välbehövliga kaffet sätter vi oss i bilen igen och fortsätter mot gränsen. I kväll ska vi sova i Chile.

Chile

Dagen efter är vi framme i Valdivia vid den chilenska kusten. Staden är känd för sin fiskmarknad, som ligger där två floder möts strax innan de rinner ut i havet, och är flitigt besökt av sjölejon som lockas in från havet av fisklukten. Vi vandrar runt bland de många stånden med exotiska fiskar, skaldjur och bläckfiskar och försöker komma nära de enorma sjölejonen för att ta bilder. En av dem ryter när jag kommer för nära och hoppar med sin massiva kropp vigt ned i floden igen.

Israelerna ska tillbaka till Argentina men jag fortsätter norrut, till Valparaiso.

Drygt femtio år tidigare liknade Che staden vid ett ”dårhusmuseum av skönhet” och jag kan inte annat än överväldigas. Även om Valparaiso har fått lida av moderniseringar under de senaste åren, har gamla stan och de centrala delarna fortfarande tonvis med en speciell känsla av tidlöshet.

Här finns självklara sevärdheter som Nobelpristagaren Pablo Nerudas gamla hem. Men jag vandrar runt i timtal och bara insuper stadens karaktär. Från de livliga gatorna nere i city kan man ta sig upp via hiss eller långa, svindlande gränder och trappor till kullarna ovanför och fortsätta längs Calle Alemania som sträcker sig tvärs över hela Valparaiso. Överallt träffar jag trevliga och tillmötesgående människor. De vinkar från balkonger, spelar tennis mitt i gatan eller förklarar att ölen jag dricker bara är vatten och att jag bör dricka ett annat märke.

På kvällarna går jag runt i virrvarret av gränder och hamnar vid ett tillfälle på en konsert som hålls på ett gammalt fängelse till minne av de politiska fångar som satt här under Pinochets styre.

Vi sitter på fängelsegården och tittar på framträdandet. Bakom min rygg gapar gallerfönster in mot tomma fängelseceller och framför mig sträcker stadens kullar ut sig med ljusen som en böljande spegelbild av den stjärnklara himlen ovanför. Jag bär med mig minnesbilderna långt efteråt.

Ungefär fyrtio mil längre norrut längs kusten ligger staden La Serena och därifrån är det femton timmars bussresa upp till Calama i Atacama­öknen.

Atacama är världens torraste öken och, bortsett från möjligtvis Antarktis, den livlösaste platsen på jorden. Att åka här igenom är som att färdas mil efter mil i ett skrämmande vackert månlandskap med vidsträckta slätter, berg och högresta klippor, utan ett spår av vatten eller växtlighet.

Gruvdriften är det enda man kan livnära sig på i Atacamaöknen och det är också en gruva som jag har kommit hit för att se: Chuquimata, världens största öppna gruvschakt.

På Ches tid drevs den av ett amerikanskt företag och han skildrar de inhumana arbetsförhållanden som rådde då. Sedan gruvan förstatligades i början av 70-talet har förhållandena gradvis blivit bättre.

Nu som då är gruvan imponerande. Framför mig ligger en 1 700 meter djup grop och djupt där nerifrån stiger ett dovt vrål från de jättelika maskinerna. Guiden berättar att arbetet pågår dygnet runt, utan avbrott, och jag föreställer mig att smyga fram hit till kanten en iskall natt och titta ned i mörkret och inte kunna se något mer än ljusen från maskinerna där nere och höra dånet av deras ständiga grävande.

Peru

En klockringning avslutar skoldagen och en handfull barn störtar ut ur den lilla stugan och kastar sig ned på de mjuka vassbuntarna utanför. Jag är i Urofolkets lilla samhälle av vass­öar i Titicacasjön strax utanför Puno. En smal, kilometerlång kanal kantad av höga vassruggar öppnar in till dessa trettiotal öar av sammanbundna vassbuntar som flutit runt här sedan inkräktande stammar tvingade ut Uro-folket i Titicacasjön för många hundra år sedan.

I dag är det en märklig upplevelse att komma ut hit. Invånarna paddlar de traditionella vassbåtar som de alltid använt mellan öarna i samma färgglada kläder, men med skillnaden att det nu sitter turister i många av båtarna och att ännu fler vandrar runt på öarna och köper souvenirer.

Jag känner mig lite genererad. Trots att det är fascinerande att se hur indianerna lever är det också absurt att klampa runt i folks hem i utbyte mot att köpa några souvenirer.

Efter en stund har jag fått nog och får lift in med en turistbåt tillbaka in till Puno och tar en buss till Cusco.

Åtta timmar senare stiger jag av på stela ben. Cusco är en absurd blandning av rika turister och fattig ursprungsbefolkning. Hela staden är egentligen en blandning av saker och ting som inte borde gå ihop: fattigt med rikt, indiansk kultur med västerländsk, ett bländande nattklubbsliv med vördnadsbjudande palats och storslagna katedraler. Staden är lika fantastiskt spännande som den är genomrutten.

I den heliga dalen som Cusco är belägen i ligger dussintals storslagna ruiner från Inkatiden. Mest berömd är Macchu Pichu men jag är på jakt efter något annorlunda.

Jag hittar det i form av Yuri, en föräldralös 11-åring som erbjuder sig att vara min guide under en dagsmarsch till ruinerna av Huchuy (”Lilla”) Cusco på andra sidan dalen och det blir en av mina bästa upplevelser hittills. Jag följer honom längs en bortglömd och till stor del övervuxen Inkaled över bergen, förbi uråldriga rösen och övergivna vaktposteringar. Under vandringen träffar vi små barn som vallar boskap flera tusen meter upp i bergen, passerar en by där seklerna flutit förbi i stort sett obemärkt, och möter på väg genom en trång floddal en mor och dotter som springer och gömmer sig när de ser oss komma.

Jag står i fören på en flodbåt som är på väg in i det svarta vattnet i bukten utanför Iquitos. Jag har färdats i tre dygn längs Amazonasfloden och sovit i en hängmatta på fördäck under stjärnklara nätter.

Iquitos ligger mitt i Amazonas djungler, nära gränsen till Colombia och Brasilien, och eftersom det bara kan nås via båt eller flyg finns det inga bilar på gatorna, endast ett myller av mopeder, motorcyklar och trehjulingstaxis. Jag stannar här ett par dagar och åker sedan på en guidad djungeltripp tillsammans med två holländare, Michael och Thijs, som jag träffat på hostellet.

Vi åker upp längs en av Amazonas bifloder och fortsätter sedan längre uppströms i allt smalare och grundare flodarmar. Djungeln ligger som en vägg av växtlighet på båda sidor och inifrån tränger ljud ut från osynliga fåglar och apor.

I flera dagar sitter vi i båten och på kvällarna följer vi med guiden Orlando och hans indianska medhjälpare på kanotturer för att fiska och jaga. En kväll följer jag ensam med och sitter i aktern på kanoten som en av indianerna paddlar tyst längs flodbanken. Han är på jakt efter ett ljud han hört längre bort i skogsbrynet. Ett skott från hans hagelgevär bryter stillheten och han hoppar i land för att hämta bytet, men måste efter en stunds sökande lämna det till dagen därpå av rädsla för att en jaguar ska komma smygande i mörkret.

Colombia

Från Leticia i Colombia flyger vi till Bogotá eftersom det inte finns något annat sätt att ta sig vidare in i Colombia på. Genom flygplansfönstret ser jag Amazonasfloden ringla sig genom den oändliga gröna mattan av djungel i skymningen.

Jag stannar ett par dagar i Bogotá, som tycks betydligt trevligare än sitt rykte. Jag bor på hostel i gamla stan, ett trevligt område med låga tegelhus bara några minuters gångväg från centrum.

På min tredje dag där passar jag på att besöka Monserrate, en stor kulle varifrån man kan överblicka hela Bogotá. Högst upp ligger en känd kyrka som gör det till ett populärt mål för pilgrimer. Man tar sig upp med en linbana och till linbanan bör man ta en taxi om man inte vill bli rånad.

Även om Bogotá, liksom Colombia, inte är så extremt farligt som många tror är det definitivt ett ställe där man ska ta varningar på allvar.

Venezuela

Så har jag kommit till Caracas, slutmålet för resan. Passande nog har jag kommit hit mitt i den årliga globaliseringskritiska konferensen World Social Forum.

Jag går runt i trängseln. Folk har kommit från hela världen och jag ser allt ifrån Sartre-liknande fransmän, till storögda amerikanska collegestudenter och rastaflätade jamaicaner. Och överallt ser jag bilder på Che Guevara: på tröjor, affischer, plakat – överallt.

Jag träffar två killar som kommer från Cordoba i Argentina –staden Che växte upp i. De ser ut ungefär som Che och hans reskamrat Alberto gjorde: två unga, intelligenta män fyllda av patos och engagemang.

Jag hoppas att deras och Sydamerikas kommande halvsekel blir ljusare än det som redan passerat.

Jakob Lagerkranser (resa@aftonbladet.se)